Under ytan

Björn guidar varsamt så att vi får hjälp att släppa taget om det som inte är viktigt just nu.

Transcript

Jag har några saker jag brukar föreslå att man ska påminna sig om i början av en meditation.

Som lite helikopterperspektiv,

Lite sammanhang.

De av er som har hört mig berätta,

När jag började meditera,

Hur svårt jag hade,

Ni vet,

Att jag försökte stoppa tankarna.

Och är det nu så är det lätt hänt att man tänker att okej,

Meditation,

Det betyder väl att vi ska bli alldeles stilla inom bordet.

Och så sitter man och blir irriterad på att man tänker.

En av de första upptäckterna man gör när man börjar meditera är att vi har inte kontroll på tankarna.

Så att vi försöker inte få dem att stoppa,

Det är plågsamt och funkar inte i längden.

Utan vi riktar istället uppmärksamhet mot någonting annat.

Så försök inte att stoppa dina tankar snälla du,

Det blir bara jobbigt.

Men vi kan samtidigt påminna oss om att den här stunden handlar inte om att sitta och följa tankarna.

Tankar finns förstås av många olika slag men två huvudtyper,

Det är de som handlar om mitt förgångna och de som handlar om min framtid.

Den sortens tankar får ofta en slags hypnotisk kvalitet.

Det betyder att man kan börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att bör börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att börja med att bör Är du lagd åt det hjälpande,

Extroverta hållet så kan någonting i oss känna sig lite osäkert när vi vänder uppmärksamheten inåt på det här viset.

Är det inte navelskåderi,

Självupptaget?

Kan det finnas någon del av oss som känner att jag måste alltid finnas till hands för andra?

Och det är ädelt och fint,

Men det är inte hållbart.

Vi måste också ibland kunna luta oss tillbaka och ladda om,

Tanka,

Fylla på.

Om vi bara ger och ger till de vi har omkring oss så har vi till slut inget kvar att ge.

Så det finns ingen egentlig motsättning mellan att vila i något stillsamt inåt och vara aktiv och givande till de vi har omkring oss.

Det är två sidor av en pendel som behövs,

Bägge två.

I början av en meditation efter de här föresatserna så att säga så är min rekommendation att man börjar med att bara lägga märke till kroppens tyngd mot det du har under dig.

Bara lägg märke till hur det känns för dig just nu.

När instuss,

Dina lår,

Möter mattan,

Kudden,

Stolen du sitter på.

Vi lämnar intellektuellt medvetande,

Mentalt medvetande.

Och vi ägnar oss åt somatiskt kroppsförnymmelse,

Fysiskt medvetande.

Det är inte riktigt lika spännande,

Innehållet förändras lite långsammare,

Konturerna inte lika skarpa.

Så hitta något lite ödmjukt och tålmodigt i din uppmärksamhet.

Och glider du av så bara kom tillbaks.

Din kropps möte just nu med det du sitter på.

Din subjektiva upplevelse här och nu av tyngdlagen,

Gravitation.

Kroppens tryck mot det du sitter på.

Inte så mycket detaljer,

Det finns säkert bitar där som är hårdare och andra som är mjukare.

Det finns säkert svalare och varmare partier.

Men det jag uppmuntrar hör jag medgå till helheten,

Gestalten av det.

Inte för att något speciellt ska hända,

Utan för att det är en plats att vila vår uppmärksamhet.

Buddhan kallar det här kontemplation av jordelementet.

All materia beter sig på ett par olika sätt.

Bland annat av materia,

Någon slags tyngd,

Massa.

Och inom andlighet och inte tyngd som någon slags abstrakt teori.

Utan som här och nu upplevd verklighet.

Ditt intryck just nu av kroppens tyngd mot det du har under dig.

Känns det som du sitter lite tvähågsätt eller försiktigt?

Känns det som du sitter lite tvähågsätt eller försiktigt?

Så kanske lämna över kroppens vikt lite mer oreserverat till det du har under dig.

Du behöver inte sitta försiktigt.

Du kan lämna över kroppens vikt.

Ingen kommer att störa dig eller be dig om något.

Du kan ta hjälp av inandningen.

Om du en stund lägger åt sidan vad du vet om andetaget.

Med fantasins hjälp så tänk dig att utandningen börjar någonstans i halsen,

Svalget.

Och fortsätter sen ner genom bålen.

Bröstet,

Mellangärdet,

Magen.

Som om din överkropp var en flaska full med vatten som sakta töms.

I varje utandning.

Bara låt varje andetag ut bli någonting som tar dig ner genom kroppen.

Som om utandningen börjar uppe i halsen.

Fortsätter ner genom hela bålen.

Flaskan töms sakta.

Ända ner i höftvaggan,

Bäckenbotten.

I slutet av varje utandning så knyter du an igen till vad du har under dig.

Mattan,

Kudden,

Stolen.

Du kan strunta inandningen för tillfället.

Bara följa utandningen så här.

Låt varje utandning ta dig ner genom överkroppen.

Andetaget behöver inte vara på ett visst sätt.

Det kan vara precis som det.

Upptäcker du att det känns lite trångt eller stängt.

I bröst eller magis så justeras det och det känns bekvämt.

Men inte för att det borde eller ska.

Utan för att det känns behagligt.

Känns det jätteforcerat och konstigt så bara ge det lite tid.

Kanske försöker du lite för mycket.

Låt varje utandning ta dig ner.

Från början i halsen till slutet ända ner i höftvaggan.

Vända ner i mattan,

Stolstynan under dig.

Svep tankarna med dig hundra gånger.

Kom tillbaks till andetaget hundra gånger.

Du behöver inte tala irriterat och kritiskt till dig själv när du halkar bort.

Bara kom tillbaks.

Detta andetaget.

Hjärnan får lite semester en stund.

Inte för att det är fel att tänka.

Tvärtom.

Att kunna tänka är en fantastisk gåva vi har fått.

Jag tycker om liknelsen som den här Ajahn Chah,

Thailändska mästaren,

Gav förtänkande.

Han satt med några munkar och nunnor omkring sig en gång i Thailand och så sa han.

Vårt intellekt är inte olikt den här djungelkniven.

Höll han upp med en sån där stor machete.

Om jag skulle använda den här djungelkniven för att hugga på en människa.

Om jag skulle använda den här djungelkniven för att hugga i alla material som kommer min väg.

Metall och glas och plast och betong och trä.

Då skulle den snabbt bli slö.

Skära dåligt.

Låter jag den däremot få vila i sitt skydd.

Och tar fram den bara när det är dags att skära i trä.

Då är den skarp och gör sitt jobb effektivt.

Vårt intellekt fungerar likadant.

För att vara starkt och kapabelt så behöver det få vila emellanåt.

Det är inte så konstigt egentligen.

Tiden vi lever i är extremt intellektuellt stimulerande.

Vi tuggar ofrivilligt och frivilligt i oss idéer från morgon till kväll de flesta av oss.

Från skärmar och hörlorar och kolleger och allt vad det är.

Ibland kan vi glömma bort värdet av att låta djungelkniven vila.

Låta hjärnan få en kort semester.

Låta de andra sinnena få träda in på scenen och ta lite plats.

Så det är lite sales pitch,

Lite marknadsföring för varför det är värdefullt.

Ibland är det också så att någonting i oss fattar det här.

Någonting i oss känner att det här känns rätt bra.

Jag behöver det här just nu.

Det är rätt skönt och alldeles säkert att veta att det är inget jag behöver.

Klura ut nu.

Inget jag behöver lösa.

Inget jag behöver planera.

Inget jag behöver tycka.

Inget jag behöver svara.

Se om du kan se det lite så.

Vi trycker på pausknappen.

Vi trycker på pausknappen.

Inte för att det är fel att tänka på våra liv utan tvärtom.

Det är viktigt att tänka på våra liv.

Och genom att hålla igen på de reflektionerna en stund så kan vi sedan plocka upp dem igen lite klokare.

Lite mer klarsynta.

Ibland kan den här nedåtgående andningen ha en känslomässig effekt.

För mig kan det ibland kännas som att jag känner mig lättad.

När jag blir rädd eller arg eller ängslig,

Orolig så tenderar uppmärksamheten att gå upp i huvudet.

Och vad jag egentligen behöver är att få upp den här känslan.

Och vad jag egentligen behöver är att komma ner i kroppen igen.

Lite som du vet när man blir lättad.

Någonting som man trodde var hotfullt eller farligt visar sig inte vara det.

Man andas ut lite djupare.

Axlarna kanske sjunker en smula.

Hmm.

Ett hjärnspöke som upplöstes.

Och så kan vi koppla på inandningen också.

Utandningen kommer till sitt naturliga slut längst ner.

Ända till en kort paus.

Och när kroppen är redo så börjar vi andas in.

Och mitt förslag är då förstås att uppleva inandningen som en stigande rörelse.

Som om inandningen började ända ner i det du har under dig.

Och stiger genom mage,

Solaplexus,

Bröst och hals.

Till och med upp genom huvudet om det känns roligt.

Och bara låt den här takten hålla dig.

Inandningen stigande och utandningens fallande.

Inget speciellt andetag som behöver skapas.

Gör du justeringar så gör de för att det känns lättare och mer behagligt att andas.

Blir du sömnig och trött så är det ofta bästa att bara hålla ögonen öppna.

Och lägg märke till andetagets känslighet.

På något sätt så hjälper andetaget dig att känna av bålen lite mer.

Det är som ett slags verktyg eller fordon som gör dig lite mer medveten om hur det känns i bröstet,

I axlar,

I magen.

Låt inte din uppmärksamhet bli för tajt eller ansträngd.

Buddhans beskrivning av hur vi förhåller oss till meditationsobjektet.

Det är som att hålla en fågel i sin hand,

Sa han ibland.

Håller du fågeln för löst så flyger den iväg.

Håller du fågeln för hårt så blir det obehagligt.

Bilden är så pedagogisk tycker jag.

Det handlar inte om intensitet.

Det handlar om kontinuitet.

Ledigt,

Avslappnat,

Men ändå fast.

Den här korta stunden så är det andetaget som gäller.

Men det är inte exklusivt.

Tankarna måste inte upphöra.

Tankarna kan få komma och gå.

Men du lägger redan märke till att du är så mycket mer än tankarna.

Ibland kan det kännas som att man har sin uppmärksamhet lite lägre än tankarna.

Som om tankarna befann sig på vattenytan kanske.

Där rör det sig,

Där händer en del.

Vi är lite djupare.

Här nere är det något mer stillsamt.

Något mer rogivande som rör sig.

Ett andetag i taget.

Som om du inte visste vad ett andetag är.

Som om det var första gången.

Som om du inte trodde på den där cyniska rösten i huvudet som kanske säger Äsch,

Ett andetag är väl som ett annat.

Har man upplevt ett så har man upplevt dem alla.

Det är vår inre uggla som alltid tror sig veta.

Som sällan är i verkligheten.

Utan för det mesta är i fånge i sina egna föreställningar.

Ser världen genom tjocka glasögon.

Så kom tillbaks till något mer ursprungligt,

Oskuldsfullt.

En enkel och storög del av oss.

En del av oss.

Som är helt nöjd med ett andetag i taget.

Som lägger märke till vad som faktiskt händer.

En del av dig som till och med kan njuta av att följa andetaget.

Känslan av semester för hjärnan och intellektet.

Känslan av att känslomässiga vädret kan få komma och gå som det vill.

Vad det än är för stämningsläge i hjärtat.

Vi andas igenom det.

Det är välkommet som det är.

Och kanske börjar vi så sakta hinna ikapp på oss själva.

Kanske börjar vi upptäcka hur mycket sömnighet vi bär på.

Kanske viskade röster kring hjärtat.

Känslor vi bär med oss som vi inte riktigt har haft plats och lägga märke till.

Kanske känns det behagligt.

Kanske bär du mer och mer lägga märke till allt det som inte är fullt av tankebrus.

Någonting stillsamt här och nu.

Som följer andetaget.

Något stillsamt som är kapabelt att notera att tankar kommer och går.

Något rofyllt som har plats för olika känslor och stämningar att flyta igenom.

Någonting som är större än allt det.

Någonting som kan ge plats åt allt.

Någonting som kan ge plats åt allt.

Något som det är svårt att säga så mycket om.

Det är något jag tror att många av er kan känna igen det.

Det finns något stillsamt som är varse andetagets rörelse.

Det finns något rofyllt som kan låta tankarna komma och gå.

Som kan låta känslor komma och gå.

Det finns något tyst som hör min röst och ljuden i rummet.

Så utan att bli mystiska och esoteriska så finns det ändå ett värde att lägga märke till det här rofyllda,

Stillsamma.

Rummet i vilket varje andetag händer.

Stillheten som lägger märket till rörelsen.

Är det lite för mycket stora ord för dig just nu så bara vila i andetaget.

Kanske lägger du märke till något nästan förnöjsamt i dig.

Någon del av dig och mig som tycker att det här räcker,

Det här andetaget.

Du behöver inte underhålla,

Du behöver inte vara sensationellt,

Spektakulärt.

Du behöver inte leda någon vart.

Det är som att vårt inre rum sakta blir lite större.

Känns det hårt och spänt i delar av bålen så bara andas igenom det.

Låt ditt andetag bli som fingertoppar.

Något känsligt.

Något som möter det du möter med känslighet.

Andetaget rör sig upp och ner genom bålen.

Låt det bli ett stöd för att du ska kunna känna lite mer.

I bröstet,

I mellangärdet,

I magen.

Känns det spänt någonstans behöver du inte säga till det och slappna av.

Det räcker med att du lägger märke till att det är spänt.

Kroppen har sin egen intelligens.

Vi hjälper den med vår uppmärksamhet.

Den lägger märke till att någonting är spänt.

I sin egen takt brukar den gå mot avslappning.

Bara ett par minuter kvar.

Jag vill betona hur någon del av dig säkert kan förstå eller känna.

Att det här kan vara behagligt.

Det är väldigt ovanligt att ge kroppen den här sortens uppmärksamhet.

Så man bara vänder uppmärksamheten inåt.

Och lite med andetaget säga till kroppen.

Tala till mig.

Hur står det till?

Utan krav.

Det är inte så att allt måste kännas som någon slags yogakropp.

Det spända kan få vara spänt.

Det stumma kan få vara stumt.

Men med respektfull uppmärksamhet.

Jag är här med dig.

Det är som att vi säger så till kroppen.

Jag är här.

Jag lyssnar.

Och det är säkert alldeles obegripligt för de flesta av oss.

Men det var så här det började.

En fullmårne natt i delstaten Bihar i Indien.

Drygt 2500 år sedan.

Buddha var trött på att vara förvirrad.

Han var ju ingen Buddha än.

Satte sig under ett banjanträd.

Lade en hand på marken och sa att jag tar jorden som mitt vittne.

Jag tänker inte resa mig förrän alla förvirringens slöjor har skingrats.

Och jag vet förstås inte riktigt vad som hände den natten.

Men det första han gjorde efter sin storslagna ansats var att vända uppmärksamheten mot andetaget.

Och innan solen gick upp igen så hade han gjort vad han förutsatte sig.

Och det finns så många tillfällen när han talar om värdet av närvaro i kroppen.

Värdet av att följa andetaget.

De hade ingen charmstress på den tiden.

De fastnade inte i sina mobiler och iPads.

Men ändå så tyckte han att det var i stort sett det mest värdefulla man kunde göra.

Titta på vår egen tradition.

Inspiration.

Aspiration.

Ande.

Andlighet.

Alla de här stora fina orden som tycks ha en anknytning till att andas.

Här finns något.

Här finns till exempel en möjlighet att välja vilka tankar vi följer.

Eller ibland istället följa andetaget.

Värje,

Övning,

Träning,

Färdighet.

Som ger oss tillbaka en del av vår värdighet.

Värdigheten att bestämma över vår uppmärksamhet.

Värdigheten att inte gå genom våra liv som en oxe med näsring som dras med av det som skriker högst.

Där det finns mest av.

Där det finns mest drama.

Den som istället kan välja,

Det här följer jag.

Det här följer jag inte.

Bara se dig om inuti.

Känns det på något sätt annorlunda nu när vi började?

Är det kanske lite längre avstånd mellan tankarna?

Är du kanske inte lika hypnotiserad av ditt tankeflöde?

Är du lite mer varse vad som händer under hakan?

Är det kanske till och med så att någon del av dig kan känna av,

Vara intresserad av,

Något stillsamt?

Något lugnt och rogivande.

Som lägger märket i andetaget men är stilla.

Som lägger märket i tankar och känslor.

I ljuden i rummet.

Men som är större än alltid.

Som blir svårt att säga någonting om.

Men som blir så outgrundligt värdefullt.

Och lära sig att lita på.

Reviews

😊😊❣

Tack 💖!

Tack❤️❤️❤️❤️

Så otroligt fint o skönt, tack.