När vi mediterar så kan vi nå olika insikter om upplevandets natur.
Sinnet stillas och upplevandet själv blir tydligare och tydligare för oss.
När vi inte längre sitter fast i våra tankar och idéer om det.
Tankar och idéer är innehåll i upplevelsen och inte upplevelsen själv.
Upplevelsen själv kan bara upplevas.
Någonting som kan bli tydlig för oss är att det inte finns några gränser i upplevelsen.
Att det inte finns något innanför eller utanför.
Att det inte finns något avstånd till det som vi upplever.
Det jag säger här nu är inte något ontologiskt påstående om att allt är medvetande.
Att universum är ett enda stort fält av medvetande.
Hur är med den saken har jag ingen som helst aning om.
Jag vet inte om medvetande uppstår i materia.
Att allt är medvetande om vi lever i The Matrix eller om det här är Vishnus dröm.
Det jag säger här har bara med upplevelsen sig själv att göra.
I den här meditationen tänkte jag att vi skulle titta på just de aspekterna.
Att det inte finns något innanför eller utanför.
Att alla förnyelser framträder precis exakt där de framträder.
Och att de upplevs precis exakt där de upplevs.
Och inte av någon.
Det här är i sig en insikt som kan ha ett värde.
Det säger någonting om vad det innebär att uppleva som människa.
Men det är också en sorts insikt som kan vara till hjälp i vår meditation.
I och med att när vi tänker oss att det finns ting där utanför.
Så är det oftast ting som vi vill ha eller avstå från.
Eller som bryr oss inte om dem förstås när det är neutrala ting.
Vissa saker kräver vi och vissa saker stöter vi bort.
Så är det även i meditation.
Och faktiskt till och med med vårt meditationsobjekt,
Andningen.
Att försöka greppa tag i andningen.
Att greppa tag i andningen och försöka kontrollera,
Styra och komma närmare andningen.
Kommer aldrig leda till stillhet och klarhet.
Det vi jobbar med där är precis det vanliga krävandet och klängandet.
Men om vi istället släpper andningen och låter den vara helt fri.
Och bara lägger märke till att den redan är framme.
Här och nu.
Utan något avstånd.
I fullständigt intim.
Då kan sinnet verkligen få bli helt stilla.
Så låt oss titta på det i meditation.
Tänk att vi kan börja med att bara slappna av i kroppen.
Så tar vi bara andetag in i magen.
Och till och med kroppen har fått slappna av.
Slappna av i panna och ögon.
Och så kan ögonen få slappna av.
Och lägga märke till vad behagligt det är.
Och låt ögonen vara vänliga.
En typ av vänlighet och leende.
Som när vi öppnar dörren och det står en kärv där utanför.
Eller när vi är ute och går och det kommer fram en katt mot oss.
Från panna och ögon får avslappningen spridas ner över käken.
Över nacken och axlar.
Över armar och händer.
Röst och mage.
Liksom ben och fötter.
Att bröstet vara öppet.
Och hela kroppen bara få slappna av.
Och låt så nedre delen av kroppen.
Nästan som rotar sig fast i berggrunden.
När jag säger det så märker jag till att nedre delen av kroppen utgörs av förnimmelser.
Om vi har en sorts bild av att de här förnimmelserna består av ben.
Som ser ut som ett schema över ben.
Som det ser ut som en bild på en människa.
Så vet de att det här är en bild?
De hör ut efter inte den bilden.
Utan bara förnimmelsen av.
Kanske mattan,
Dinan som vi sitter mot.
Eller stolen,
Golvet.
Förnimmelserna där kroppen möter underlaget.
Vi märker till att de här förnimmelserna uppstår i en rymd.
Det är inte så att upplevelsen är i de här förnimmelserna.
Utan att de här förnimmelserna är i upplevelsen.
Det måste vara så per definition,
Annars kunde vi inte uppleva det här.
Det läggs också märke till att de här upplevelserna.
Eller de här förnimmelserna.
Framträder precis där de framträder.
De känns ju där de känns.
Oftast upplever vi människor att vi har ett centrum i huvudet.
Vissa kanske känner lite mer i bröstet eller kring halsen.
Men allra vanligast är det någonstans inne i huvudet.
Även om det må finnas förnimmelser i huvudet så lägg märke till att benen inte känns i huvudet.
Det är inte så att förnimmelserna av benen sjunker in i huvudet.
Eller faller in till upplevaren inne i huvudet.
Utan benen är där benen är.
De upplevs där de upplevs.
Fötterna.
Nedre delen av kroppen.
Vi märker till att det finns inget avstånd till de här.
Det finns relativ avstånd.
Det finns ett relativt avstånd mellan foten och sittbenen.
De framträder inte på samma plats.
Det finns ett relativt avstånd mellan fötterna,
Sittbenen och centrum av huvudet.
Men inga av de här förnimmelserna är närmare eller längre bort.
Alla de här förnimmelserna är i upplevelsen.
Och framträder här och nu.
Så när jag säger låt kroppen som rotas i berggrunden.
Se om det går att lägga märke till att det finns en rymd också under kroppen.
Eller avslappningen kanske snarare.
Och sjunka nedåt.
Ner i berggrunden.
Och igen,
Jag vill bara säga det.
Det är inga ontologiska påståenden här om att vårt medvetande verkligen sjunker ner i berggrunden.
Det jag påstår är att upplevelsen,
Den har inga gränser.
Vi får inte hitta några gränser i upplevelsen.
Jag påstår inte att upplevelsen är oändlig.
Jag påstår att den är utan gränser.
Och det är inte samma sak.
Det finns liksom inga kanter här att hitta.
Om jag skulle hitta en kant så skulle det per definition vara en del av upplevelsen.
I upplevelsen.
Om vi till exempel upplever att vår upplevelse är i kroppen.
Och vi hittar en kant där.
Så är ju inte det,
Ska jag säga.
Det kan ju omöjligt vara upplevelsens yttre gräns.
Det är som att vi kan hitta den.
Det finns ingen yttre gräns för upplevelsen.
I upplevelsen.
Så till och med att nedre delen av kroppen bara rotar sig.
Avslappningen sjunker djupt,
Djupt ner,
Långt ner.
Och övre delen av kroppen får slappna av.
Mitten av huvudet får sväva uppåt när bröstet öppnar sig.
Och övre delen av kroppen får också bli gränslös.
Så när jag säger att vi slappnar av så finns det dels en nedåtrörelse.
Men kroppen kan också expandera utåt.
De förnimmelser som utgör övre delen av kroppen får bli gränslösa.
Vi kan släppa taget i alla riktningar.
Så pannan får expandera utåt.
Leende i ögonen får expandera utåt.
Käke,
Nacke och axlar.
Röst,
Mage,
Armar och händer och sidorna av kroppen.
Och ryggen.
Det blir som en dimma.
Du märker till ljud.
Du märker till att det du hör framträder där det framträder.
En fågel som låter.
En bil som sussar förbi.
Människor utanför.
Knak i huset.
Vad det nu kan vara för någonting.
Allt det här bara framträder precis exakt där det framträder.
Det finns inget avstånd.
Igen,
Det finns relativt avstånd mellan ett och ett annat ljud.
Mellan fötterna och ljudet.
Eller mellan mitten av huvudet och ljudet.
Men det finns inga avstånd till upplevelserna.
De upplevs precis exakt där de upplevs.
Det är inte så att en av de här förnimmelserna upplever de andra förnimmelserna.
Förnimmelserna inne i huvudet är den som upplever ljudet.
Allt det här är förnimmelser.
Som framträder där de framträder.
Som de framträder.
Du kan också märka till andningen.
Att andningen framträder där den framträder.
Uppmärksamheten går lite grann mellan de här olika förnimmelserna.
Det är också så att inga av de här förnimmelserna går att greppa.
Om du tror att du kan göra det.
Samma sätt som att vi greppar tag i saker med våra händer.
Försök att ta tag i något av ljudet.
Hur skulle det ens gå till?
Försök bara en liten stund.
Utan att använda händerna.
Försök att greppa tag i förnimmelserna av fötterna eller av knäna.
Om du vill så kan du genom att använda händerna.
Greppa tag i sig knät.
Det går.
Försök att greppa tag i förnimmelsen av att du håller knät just nu.
Det går inte.
Det är bara en förnimmelse.
Som framträder där den framträder.
Fullständigt ogreppbar.
På så sätt.
Ge igen bara märke till andningen.
Tillåt andningen att framträda.
Tillåt andningen att framträda där den framträder.
Se om du kan greppa tag i andningen.
Hur skulle det ens gå till?
Nej.
Istället för att greppa tag i andningen.
Se om du bara går och lägger märke till att andningen framträder.
Där den framträder.
Och märke till att det inte finns något som helst avstånd till andningen.
Att andningen redan är här.
Fullständigt intim.
Vi behöver inte göra någonting för att den ska komma till oss.
Och förstås när jag säger komma till oss så menar jag inte att den faller in i huvudet.
Men att den redan är här.
Så välkomna andningen.
Med de vänliga ögonen.
Försök inte gå djupt in i andningen.
Men istället öppna för att andningen ska få komma på besök.
Som när vi öppnar dörren för en vän.
Bara ta emot.
Låt uppmärksamheten komma tillbaka till hela kroppen.
Samma sätt som andningen så är hela kroppen redan framme.
Det finns inget avstånd.
Låt kroppen slappna av.
Långsamt öppna ögonen.
Passera i omkring.
Det kan faktiskt vara till hjälp att sluta ena ögat.
Och hålla blicken still.
Och lägga märke till.
Det här är en bild.
Att det inte finns något som helst avstånd.
Det är någonting i den heller.
Allting är här.
Redan framme.
Fullständigt intimt.
Tack ska du ha.
