Den gamla thailändska mästaren som grundade traditionen jag hörde till,
Ajahn Chah.
Någon gång satt han med en grupp munkare nunner,
Tog upp en machete,
Djungelkniv,
Visade den och sa att vårt intellekt fungerar lite som den här djungelkniven.
Använde den här kniven för att skära i alla sorters material hela tiden.
Trä och plast och betong och glas.
Då blev den snabbt slö.
Låter den däremot få vila i sitt skydd och bara ta fram det när det är dags att skära i trä,
Så gör den sitt jobb väl.
Det är en jättefin sammanfattning om varför meditation är värdefullt.
Vår intellekt behöver få vila ibland för att fungera väl.
Och i den här delen av världen idag så har vi så många möjligheter att stimuleras hela tiden.
Via skärmar och lurar och allt annat.
Så det är kanske viktigare än någonsin att komma ihåg att det finns andra platser att vila än intellektet.
Det är som att vi har en inre fjärrkontroll.
En kanal heter intellektet.
Det finns andra kanaler.
Det finns till exempel en som heter kroppen.
Och det är så värdefullt att komma ihåg att vi har den här andra kanalen.
Ju mer man mediterar,
Ju mer upptäcker man hur lite kontroll vi har på saker.
Det börjar bli svårt att tänka på sig själv som en rimlig och rationell människa när man har vänt uppmärksamheten inåt tillräckligt mycket.
Vi kan ju inte ens veta vad vår nästa tanke ska bli.
Vi kan inte ens styra vårt känsloliv.
Så mycket mindre andra människor.
Våra omständigheter.
Men det finns en väldigt förbisedd,
Underskattad aspekt av allt det här.
Vi har rätt mycket att säga till om kring hur vi vill använda vår uppmärksamhet.
Mycket av det som gör vårt liv tungt och svårt ibland är att vi följer tankar som gör oss illa.
Så en aspekt av vad vi gör idag är att vi tränar oss i att välja var vi lägger vår uppmärksamhet.
Så vad som än händer på hjärnkontoret just nu.
Bara vänd din uppmärksamhet mot mötet mellan din kropp och det du sitter på.
Din subjektiva upplevelse här och nu av tyngdlagen,
Gravitation.
Trycket som din kroppstyngd utövar mot det du har under dig.
Stolstynan eller mattan och kudden.
Inte för att det är fascinerande utan för att det gör gott.
Inte ute efter några sensationer,
Inte ute efter något spektakulärt utan bara här och nu.
Kroppsförnimmelsen av kroppens möte med det du har under dig.
Inte så mycket detaljer utan mera helheten.
Stussen,
Lårens,
Underskidan,
Mötet mellan dig och det du har under dig.
Och det är förstås mycket mindre spännande och fascinerande än allt som rör sig på hjärnkontoret.
Just därför är det välgörande att träna sig.
Intellektet hypnotiserar och drar oss till sig alldeles självt.
Vi behöver oftast inte anstränga oss för att följa tankar och minnen och planer.
Allt det där tycks ha fingeravtrycket av mig och mitt liv.
Det blir automatiskt intressant för oss.
Kroppsförnimmelsen är inte lika spännande.
Har inte lika snabba förändringar där.
Inte lika mycket känslan av mig och mitt.
Och just därför så krävs det en viss avsikt för att vila kvar där.
Det är lite frisinnat.
Lägg märke till vad som händer med det känslomässiga vädret när du vilar i kroppens tyngd mot det du har under dig.
För mig är det som att någonting mjuknar.
Just nu kan det kännas lite som en lättnad.
Det är som att det här jordar och grundar oss lite.
När det stormar på hjärnkontoret så är det rätt gott att ha förmågan.
Nu tar vi ett kliv ut ur det här.
In i kroppen.
Känna dets tyngd.
Vare sig du sitter eller står.
Här är det tillgång till mer av dina resurser.
Du är inte längre bara ett skrikande litet huvud.
Du får tillgång till något som är mer stillsamt,
Rofyllt,
Jordat.
Lite du vet som någonting man trodde var farligt och så visar det sig att det inte är det.
Axlarna sjunker kanske.
Utandningen känns lite lättare kanske.
Har du svårt att hålla uppmärksamheten på det här kanske du behöver lite mer detaljer.
Säkert kan du känna hur bitar av delarna i din kropp som möter det du sitter på känns lite hårdare.
Andra delar känns lite mjukare.
Kanske förnimmer du varmare och svalare partier.
Vissa delar kanske känns bortomnade,
Andra är lätta att känna.
Kan du känna att det krävs en viss ödmjukhet här.
Generöst ge sin uppmärksamhet åt någonting som inte är sådär spektakulärt eller spännande.
Känns det roligt så inkludera utandningen.
Om du lägger åt sidan en stund vad du vet om andetag,
Anatomi.
Med fantasins hjälp tänkte jag att utandningen börjar någonstans uppe i svalget.
Och fortsätter ner genom hals och bröst och mellangärde mage.
Ner genom hela höftvaggan.
Som om utandningen kom till sitt slut i samma ögonblick som du så att säga återetablerar kontakt med det du har under dig.
Så slutet av varje utandning blir ett återknytande till kontakten med stolen,
Marken under dig.
Som en lätt hand.
Och tro nu inte att andetaget ut behöver vara långt på ett visst sätt utan låt det få vara som det är.
Ibland kan man upptäcka att man sitter lite stängd och bröstet behöver lite mer luft.
Eller solarplexus i onödigt tillbaka hållet.
Eller magen har blivit hård i onödan.
Och gör det justeringar så gör de sådär som att det här gör det lättare att andas ut.
Och låt varje utandning ta dig ner genom kroppen.
Som om överkroppen var en flaska som i början av utandningen var full av vatten.
Och sen sakta töms magiskt i takt med utandningen.
Lägg inandningen åt sidan och bara fokusera på utandningen en stund.
Ett ögonblick i sänder.
Ett andetag i taget.
Inga världsproblem du behöver lösa nu.
Inget annat du behöver göra eller tänka på.
Ingen du behöver vara.
Inget du behöver känna.
Bara en sån här enkel rörelse kan ibland leda till att vi upptäcker att något är hårt och stumt i bröstet eller mellangärdet eller magen.
Eller du är lite chockad över hur hårda dina axlar känns eller vad det nu kan vara.
Och även allt det där,
Låt det förvara som det.
Inget av det som behöver ändra sig just nu.
Inget av det som är fel.
Som du kan göra din uppmärksamhet som en öppen famn.
Som en världshusvärd.
Här får allt och alla vara som det.
Här är allt välkommet.
Det värderar vi.
Sen kan vi koppla på inandningen också.
Det känns redan lugnt och fint i rummet.
En härlig känsla.
Du märker när utandningen har tagit slut att det kommer en liten paus.
Det är en viss konst att låta den pausen få vara.
Det är en viss konst att låta kroppen bestämma när det är dags att andas in igen.
Det är svårt för de flesta av oss att bli varse en sån process som andetaget.
Utan att vilja kontrollera det.
Så bara låt den där pausen få vara så länge den vill.
Efter utandningen slut.
Bara vänta.
Och när kroppen är redo så börjar den andas in.
Och mitt förslag är då att uppleva inandningen som någonting som stiger genom bålen.
Som om inandningen börjar ända nere i det du sitter på.
Ända nere i bäckenbotten.
Och fortsätter upp genom mage och mellangärder och bröst.
Hals.
Är du en person som tänker i bilder och tycker om bilder.
Och känner dig lite storslagen just idag.
Så kan man till och med tänka sig att inandningen fortsätter att sträcka sig uppåt genom huvudet.
Mot den oändliga rymden ovanför taket.
Det finns plats här.
Och låt dig hållas av den här takten.
Låt dig inte vara tajt utan öppet och inkluderande.
Ljuden i rummet bakom mig och mina harklingar.
Min röst.
Det finns plats även för det här.
I ditt andrum.
Låt andetaget få vara som det är.
Gör det justeringar så gör de inte för att du ska se ut som om du är vaken.
Utan för att andning ska bli lättare.
Låt dig hållas av den här takten.
Känns det här lätt och behagligt så bara ge dig hem.
Låt dig hållas.
Känns det forcerat och onaturligt eller svårt.
Så släpp taget lite.
Försök inte så mycket.
Låt det komma till dig.
Det finns en del av dig som tycker det här är helt naturligt.
Det finns en del av oss som tycker det här är alldeles tillräckligt.
En del av oss som aldrig lever i historien eller planerna.
En del som alltid är här.
En del av oss som vet att det inte finns några genrep i verkligheten.
Utan att det faktiskt är premiär varje andetag.
Inget andetag är ens ett annat helt och hållet likt.
En del av oss som är förmögen och storögt,
Öppet och oskuldsfullt.
Delta,
Vara närvarande.
Som inte har synpunkter på nuet.
Som inte fastnar i vad som inte finns som borde vara här.
Och vad som är här och som inte borde vara här.
En del av oss som faktiskt lever i samtid.
En del av oss som faktiskt lever i samklang.
Och det känns redan väldigt samlat i rummet.
Sitter du och är lite otålig och irriterad på att du fastnar i dagdrömmar hela tiden.
Så var försiktig med hur du talar till dig själv när du upptäcker det.
Och om vi har en oförlåtande och sträng inre kommentator i de lägena.
Så lär vi oss faktiskt att tycka väldigt illa om meditation.
Meditation blir den där jobbiga grejen som jag alltid misslyckas med.
Jag kan ibland tycka att det finns magi i slutet av varje dagdröm.
Kanske har jag suttit och planerat på skräggsmålandet i tio minuter.
Och på något magiskt vis är det sedan någonting i mig som upptäcker,
Oj då.
Här sitter jag och tänker på annat.
Och då är jag ju tillbaks.
Hypnosen har släppt och jag är tillbaks.
Och det bara hände.
Och istället för att sitta och kritisera sig själv eller tala irriterat till sig själv.
När man upptäcker att man har dagdrömt så kanske vi borde tacka istället.
Någonting tog mig tillbaks.
På ett sätt är det här det enda vi har.
Ingenting har någonsin skett någonstans utanför det här.
Det förgångna blir aldrig verkligare än ett minne här och nu.
Framtiden kommer aldrig.
Den blir aldrig verkligare än en plan,
En förhoppning,
En ängslan.
Det är lätt att glömma det.
Vår historia kan tyckas så verklig.
Fastän det är högst upplevt,
Högst subjektivt.
Små ögonblicksbilder,
Ofta känslomässigt laddade som vi minns.
Ofta de med negativ laddning som vi minns bäst.
Och med hjälp av dem så skapar vi ibland idéer om hur framtiden ser ut.
Jag minns ju att jag var ganska liten när jag upptäckte att det mesta av det jag väntade på det hände aldrig.
Och så finns det det här.
Det här ögonblicket.
Som sömlöst går in i nästa.
Man kan till och med säga att det finns inte ett nästa,
Det finns bara det här.
Blandning av sinnesintryck och tankar.
Känslomässigt väder.
Och någonting alldeles stilla.
Någonting som är svårt att säga någonting om.
Men någonting som verkar en sinnesförnimmelse.
Mental förnimmelse.
Någonting alldeles stilla,
Alldeles närvarande.
Som en bakgrund till andetag och tankar.
Ljud i rummet.
Någonting som nästan inget uppmuntrar oss att lägga märke till.
Så låt den här gränsen mjukna en smula.
Låt andetaget få massera dig inombords.
Låt andetaget bli lika känsligt som dina fingertoppar.
Och låt dig genom andetaget hjälpa dig att känna din bål lite mer.
Komma tillbaks hem till din kropp.
Till ditt andetag.
Till det här ögonblicket.
Till en levande stillhet som bara finns här.
Bara sakta lägg märke till hur allt det som inte är fullt av tankarnas imperativ blir tydligare för dig.
Hur det sakta blir lättare att följa andetaget.
Hur du sakta känner lite mer av din kropp.
Kanske känner du dig lite mer tillgänglig för att känna ditt eget känslocentrum nu när vi börjar.
Det kan finnas en sårbarhet eller ömsintighet kring det.
Det är nästan som att vi bara marinerar i oss en liten stund.
I allt det där som inte skriker så högt inombords.
Här finns det en viss form av vaken vila.
Här ökar möjligheten att hitta balans och perspektiv.
Här kan intellektet få vara med men inte som mästar utan som tjänare.
Här är enda platsen där vi får tillgång till vad jag kallar ögonblickets intelligens.
Den här förmågan vi alla känner till.
Hur vi kan svara an i ögonblicket på ibland plötsliga utmaningar.
Och ibland överraska oss själva med att då och där veta vad som behöver göras eller sägas.
Inget man kan sitta hemma på kammaren och lista ut i förväg.
Jag skulle säga att världen har aldrig haft ett sådant underskott som nu på det här.
Världen har aldrig behövt det här så mycket som nu.
Jag kallar det vår intuitiva sida men det är bara ord.
Ni vet vad jag menar.
De sista minuterna av den här meditationen.
Bara sitta och gläds åt,
Njuta av,
Delta i det som kallar dig.
Det som är okomplicerat i dig.
Det som förstår värdet av att släppa tankarna kring då och sen en kort stund.
