Gud är alltid hemma

Om du upplevde kroppen för allra första gången - från andetaget till varsevarandet. Den sjätte meditationen av sju från retreaten i Kalmar 19/3 2016.

Transcript

Så var du än bär med dig nu,

Så ställ dig ifrån dig.

Vad som än rör sig på den konceptuella nivån,

Kan du liksom vänligt men bestämt ställa dig ifrån dig.

Alla tankar kring ditt liv,

Din historia och din framtid.

Farhågor och förhoppningar.

Inget fel med något av det,

Bra grejer alltihopa.

Men det är inte det den här stunden handlar om.

Det finns ett värde i att medvetet och vaket ställa dig ifrån sig.

Kliva oförstörd och fräsch in i ögonblicket.

Jag hade en barndomsvän vars pappa blev så rik så de flyttade till Schweiz.

Träffade honom 20 år senare på ett uteställe.

Det var märket till att han drack små och stark öl hela tiden.

Jag var student och tyckte det verkade oekonomiskt.

Frågade varför.

I sina varma ögon så svarade han bara glatt.

Immer frisch.

Tyska för alltid fräsch.

Det är möjligt att komma fräsch till varje ögonblick.

Min högst subjektiva lilla undersökning av folk som verkar ha hittat något riktigt värdefullt.

Folk som verkar ta del av samma upptäckter som Jesus,

Mohammed och Buddha upptäckte.

Vad har de gemensamt?

Inte mycket kan jag tycka men de jag har stött på som tycks ha något av det alla märker till att det känns som att de just har klivit ur duschen allihopa.

De kommer rena till ögonblicket.

Inte så mycket bagage.

Det här är en konst vi lär oss när vi mediterar.

Den andliga resan handlar inte så mycket om att samla på sig ett imponerande andligt cv.

Den handlar mer om att lämna bakom oss.

Ställa ifrån oss.

Släppa taget om.

Allting som inte egentligen är vårt.

Då blir resan genom livet lättare och lättare.

Så här och nu.

Om vi får ta in lite Hollywood.

Om du kom från en annan planet med uppdrag att lära känna varelserna på den här planeten.

Du har precis ramlat in i en människokropp för första gången.

Du har inte ens öppnat ögonen än.

Så vänder du din uppmärksamhet inåt.

Vad är det här jag sitter i?

Som om det var det första andetaget du någonsin hade lagt märke till.

Vad är det här för ett takt?

Vad är det för rytm som dominerar inuti det här jag tycks sitta i?

Hur förnimmer jag den?

Ändrar den sig?

Kan jag lägga märke till den rytmen utan att börja manipulera den?

Bestämma över den?

Kan jag vila i tillit i slutet av varje utandning?

Njuta av det korta ingentinget?

Och låta inandningen börja när kroppen tycker det är dags.

Känns det alldeles omöjligt så ta det lugnt.

Det är normalt.

Finns det något sätt jag kan justera hur jag sitter som gör andetaget mer bekvämt?

Är det någon del som inte får så mycket luft den behöver?

Kan jag till och med upptäcka att det finns någon del av mig som njuter av det här?

Jag vet precis vad som gäller nu.

En enkel,

Behaglig,

Rätt fram uppgift.

Det här andetaget.

Som om det var det första.

Allt annat kan jag ställa ifrån mig.

Inget annat behöver min uppmärksamhet nu.

Vi släpper andetaget fritt.

Det behöver inte kännas på ett visst sätt.

Det kan få vara kort eller långt hur det vill.

Djupt eller ritligt.

När buddhan en natt under fullmånen i maj för drygt 2500 år sedan satte sig under ett träd i Indiens gaya i delstaten Bihar så tyckte han att han hade gjort allt rätt.

Han hade gett upp ett väldigt bekvämt liv.

Besökt alla de största lärarna i sin tid.

Utövat en asketism som var så sträng så det var otäckt.

Och sakta upptäckt att det funkar inte.

Det är helt meningslöst att bara göra livet svårt för kroppen.

Det leder inte till någon visdom.

Han hade lärt sig de mest avancerade meditationsteknikerna.

Där han faktiskt kunde få sitt intellekt att fullständigt stanna upp.

Han kunde till och med få andetaget att sluta hända hjärtat och sluta slå.

Och ändå komma tillbaks.

Och det hade inte heller gett honom någon visdom.

Och den här fullmånen natten så satte han sig under trädet och bara sa Nu reser jag mig inte för jag står med bägge fötterna stadigt i verkligheten.

Och när han hade satt sig så vände han sig mot sitt eget andetag.

Som vi gör nu.

För våra intellekter är helt obegripligt.

Vad har det här med någon storslagen existentiell sanning att göra?

Hur kommer det sig att så många storslagna ord har sitt ursprung kring andning Inspiration Inandning Aspiration Utandning Ande Andlig Språket är fullt av ledtrådar som pekar mot det faktum att andetaget har något.

Det finns saker vi kan upptäcka och lära oss om vi ger andetaget vår uppmärksamhet.

Och när solen gick upp nästa morgon så hade Buddha lämnat alla former av förvirring bakom sig för alltid.

Och den officiella versionen är säkert lite tillrättalagd.

Överdrivet heroisk.

Jag tänker mig att det handlade mer om att överlämna sig än hur som helst.

Det börjar med att följa ett andetag.

Och om du tänker,

Det ska väl inte vara så svårt att förklara vad han upptäckte och betänk att efter några veckors njutning av den motsatslösa glädjen som man vilar i när man vilar i verkligheten så tänkte han ungefär att det här är för subtilt.

Jag kommer inte kunna dela det här med någon.

Ingen kommer förstå det.

Han bestämde sig för att inte försöka dela sin upptäckt.

Och enligt de buddhistiska legenderna var det sedan ett himmelskt väsen som bad honom.

Det finns människor med bara lite damm i ögonen.

Av medkänsla för dem så går jag ut och försöker förmedla vad jag upptäckt.

Jag vill inte gå loss på det här ämnet för mycket nu utan det är viktigt för mig att vi stannar vid andetaget.

Jag ville kanske göra lite PR för andetaget.

Gör inte det här till något tajt och svårt.

Gör det till något ledigt och obekymrat.

Detta andetaget.

Allt annat kan vara på pausknapp.

Det vi gör nu,

Det är det som kallas mindfulness.

Vi tränar oss i att kontinuerligt uppmärksamma något oproblematiskt.

Det ger oss en möjlighet att när våra tankar går i en riktning som gör oss illa så behöver vi inte följa dem.

Vi behöver inte förtrycka dem heller.

Vi behöver inte lite krampaktigt försöka tänka positivt.

Utan vi kan släppa taget om tankarna som inte gör oss gott.

Vi gör det genom att rikta vår uppmärksamhet mot någonting annat.

Andningen är kanske det lättaste och mest tillgängliga alternativet.

Det här ger oss frihet.

Frihet att välja vilka tankar vi vill följa.

Det är väl dokumenterat i tiotusentals forskningsrapporter.

Det här gör oss mer kapabla att hantera stress.

Det gör oss mer konstruktiva när vi möter utmaningar.

Det gör oss mer kapabla att möta svåra känslor.

Det finns också en annan kontemplativ attityd.

Ett andligt redskap som är mycket mindre utforskat av vetenskapen.

Men den forskningen som finns tyder på att det är ännu mer stödjande.

Ännu mer främjande för vårt psykologiska välmående.

Ännu mer stärkande för förmåga att handla och hantera livets oundvikliga tuffa stunder.

Så som vi har riktat vår uppmärksamhet hittills kan liknas vi att vi håller någonting i handen.

Det är som att vi håller vår hand om andetaget.

Vi ger det vårt fokus.

Och hur skulle det vara om du nu öppnade den handen.

Släppte fokuset på andetaget.

Lät din uppmärksamhet bli som just en öppen hand.

Och bara lät allt komma och gå.

Skjuter ingenting ifrån oss.

Drar ingenting till oss.

Begär inte att något ska försvinna eller stanna kvar.

Låter vår uppmärksamhet bli som himlen när vi kalmar.

Allt är välkommet.

Moln drar igenom.

Flygplan och fåglar drar igenom.

Väder drar igenom.

Ljus och mörker drar igenom.

Inget av det påverkar himlen.

Himlen är större än alltid.

Jag förstår om det här känslet är väl öppet eller svindlande.

Eller bara förvirrande.

Jag ger dig lite tid.

Som att du sitter som den enda auktoriteten i din verklighet.

Som en kunglighet.

Tanka får komma och gå.

Känslostämningar,

Tomlägen får komma och gå.

Andetaget,

Kroppens alla små signaler får komma och gå.

Ljuden i rummet får komma och gå.

Det finns en lågmäld storslagenhet i dig och i mig.

Och i alla människor som är stognog för allt det.

Som inte backar eller lutar sig framåt.

För något av det.

Något som är alldeles stilla.

Alldeles närvarande.

Gör inget väsen av sig.

Känner inget behov av att tycka någonting om någonting som rör sig genom ditt medvetande.

Dela inte upp saker i bra och dåligt,

Tur och otur.

Välsignelse,

Förbannelse.

På engelska så kallas det här sättet att förhålla sig.

Open awareness.

När vi öppnar den där handen som innan var mindfulness.

På svenska tyckte inte jag det fanns några bra ord så jag hittade på ett själv.

Mitt sjätte år som munk när jag var eremit och hade mycket tid.

Så jag hittade på varsevarande.

För en del klickar det och för andra inte.

Kan du känna igen dig i beskrivningen att någonting i dig bara är varse.

Någonting i dig som är vaket,

Naket.

Som tar in med öppna ögon.

Utan att sätta etiketter,

Utan att välja.

Utan att dela upp.

Utan att tycka.

Och det är inte bara det att det är varse.

Det har också den här kvaliteten av att vara.

Den här delen av oss lutar sig inte framåt in i framtiden.

Backar inte för framtiden.

Lutar sig inte bakåt in i dåtid.

Står stadigt här och nu.

Den är bekväma att vara.

Den är inte obekväm att göra.

Men det som präglar den är ett varande.

Någonting i oss bara är.

I viss mån en glömd konstart.

Orden är förstås inte viktiga.

Jag använder ju bara ord för att försöka peka på något.

Och det är som så mycket idag ett lite ovanligt sätt att observera sig själv.

När jag sitter här och pratar och känner det här så kan jag på något sätt bli påverkad av hur mycket jag har längtat efter det här hela livet.

Om någon frågar mig så har jag svårt att prata om det.

Jag har lagt 16 år av mitt liv för det här på heltid.

Utan att ändå kunna prata intelligent om det.

Som jag sa och läste i morse.

Någonting har kallat på oss hela livet.

Någonting som inte kommer från dig.

Någonting som inte kommer från ego.

Någonting som kommer från källan.

Någonting som vill påminna dig om var du faktiskt är.

Någonting som vill hjälpa dig att komma ur den oskyldiga missuppfattningen vi alla har hamnat i.

Vi misstar oss.

Vi antar att vi är något som inte är vår sanna natur.

Så lek med den om det känns levande.

På något sätt rör dig tillbaka.

Till källan för din djupaste längtan.

Försök inte fatta eller formulera.

Det där som har viskat hela livet till dig.

Kom hem.

Kom hem.

Vad skulle hända om du rörde dig i den riktningen?

Om du tog det där steget som man inom Zen-Buddhismen kallar klivet från den hundrafots höga polen.

Vad är föremålet för din allra allra djupaste längtan egentligen?

Den här längtan som har funnits så länge vi minns.

Som vi har försökt att stilla på tiotusen sätt.

Inget har varaktigt funkat.

Var hamnade Jesus inombords?

När han till slut släppte taget på korset och sa sked din vilja inte min.

Det här kan vara läskigt.

Det här kan vara stort.

Ibland är det bara en chock att upptäcka hur mycket vi har längtat.

Och kanske någon sitter och tänker att jag är inte med på det här alls.

Det är okej det med.

En kontemplativ tradition är att ställa frågor till sig själv utan att formulera ett svar.

Som om vi släppte en sten i en djup brunn.

Bara väntar.

Lyssnar.

Kommer det någonting tillbaks?

Du bara släppte den där stenen i brunnen.

Ställde frågan.

Och sen väntar på någon slags svar.

Säkert inte i ord.

Till exempel den här frågan.

Vad är jag?

Vi sitter här med ögonen stängda.

Det är inte ens uppenbart vilket kön vi har.

Våra personliga egenskaper och framgångar.

Kvalifikationer.

Allt det där är just nu.

Bara begrepp.

Tankarnas innehåll ser väldigt annorlunda ut idag från när du var liten.

Känslomässiga vädret har säkert ändrat karaktär med årens lopp.

Varenda molekyl i din och min kropp har bytts ut många gånger sedan vi var små.

Vad är det enda som är precis likadant?

Vad är det som gör att du vet att du är du?

Vad är närmare dig än dina tankar?

Vad är mer intimt och innerligt än till och med dina känslor?

Vad är mera hemma än till och med andetaget?

Utan att försöka för mycket kan du bara en kort stund ge din uppmärksamhet till känslan.

Jag är.

Vi kan säga tusen och en saker om vem eller vad vi är.

Men här och nu,

Om någon skulle säga att du inte är så vet du att de har fel.

Hur känns det du vänder dig mot då?

Jag är.

Leta inte efter något storslaget och varaktigt.

Det är nästan mer som att lägga en hand på en arm.

Sätta en fot på marken.

Jag är.

Det är oomkullrunkeligt.

Otvetydigt.

Som en bakgrund av varande.

Kanske jag är blir för personligt för dig.

Kanske en känsla av att bara vara passar dig bättre.

Något alldeles stilla.

Man har funnits med dig hela livet.

Var inte rädd för din längtan.

Vad är det enda som inte kommer och går?

Vad är det enda som består?

Vad är ingentinget som gör allting möjligt?

Vad är den stilla bakgrunden som gör all rörelse syndlig?

Vad är det som har väntat på dig hela livet?

Vad är det hinduerna menar när de säger att Gud gömde den allra dyrbaraste skatten där henne visste att du aldrig skulle leta i din egen ficka.

Tänk om den här längtan vi har borit med oss och försökt stilla hela livet på alla dessa sätt.

Tänk om den bara kan stillas av något vi har borit med oss hela livet.

Det har varit lite mycket sitta i eftermiddagen.

Och strax ska vi få sträcka på oss och röra oss.

Som du märker så försöker jag på många olika sätt att spegla olika facetter av det jag tycker är så värdefullt.

Låt inte huvudet ta över det här.

Försöka förstå.

Det funkar inte så.

Det räcker med att hedra mysteriet.

Vi behöver inte lösa det.

Öppna dig för mysteriet.

Ett annat stort ord.

Helighet.

Utan att ens gå vägen via hjärnan.

Vad skulle kunna vara en direkt referens till helighet i dig just nu?

Något som skimrar till ibland inom ord.

Och påminner dig om en närvaro som är så storslagen.

Att vi hissnar.

Att vi är rädda att försvinna.

Att hela vårt väsen bara fylls av en ödmjukhet som är så total.

Och att det finns i dig.

Och mig.

Och alla människor.

I samma utsträckning.

Jag vill avsluta med en underbar fras från min största kristna idol.

En tysk präst från 1200-talet.

Gud är alltid hemma.

Det är vi människor som är ute och promenerar ibland.

Reviews

Underbart att lyssna på Björn, så härlig röst och så mycket klokhet och ödmjukhet.

Underbart ❤️
Det var svårt för mej att hitta en meditation som passade.
Jag är långtidssjuk sedan över 1,5 år i postcovid.
Så alla meditationer som handlar från att ta en ”paus från alla måsten” , ”från det hektiska livet” osv, framkallar en stor sorg inom mig eftersom jag inte kan göra mycket för alls. Inte ta en promenad, inte jobba etc etc.
Denna meditation var dock helt rätt och precis vad jag behövde.
Äntligen kunde jag landa och finna en skönare känsla inom mej. Tack❤️

Poetiskt och insiktsfullt. Världsklass.

Tack Björn ❤️

😊❣😊

Björn❤️
Tack för allt🙏❤️🙏

Tack🙏❤

Tack för ömheten och ledningen in i djupet av mig själv 🙏

Så bra 🙏 tack

Ett mycket fint samtal och vägledning i meditation, troligen det som jag lyssnat på alla flest gånger av Björns inspelningar. Tack så mycket för att du delar med mig av de här inspelningarna Björn, det betyder väldigt mycket att få bli vägledd av dig.

Tack! Så vackert!❤️

Tack! Så fin guidning in i att komma hem.

Tack, så fint att få komma hem till sig själv.

Tack snälla du för detta🌹