Ansiktet och Muminpappan

Meditation med fokus på ansiktet (och kroppen). Den fjärde meditationen av sju från retreaten i Kalmar 19/3 2016.

Transcript

Vad ni kanske inte visste när ni tittade på priset för dagens äventyr var att det även ingick en spa-upplevelse. En ansiktsbehandling som jag tänkte jag skulle vilja erbjuda nu. Så jag är din massör idag. Så det är bara att stänga ögonen och hänga med. Men med mina egna små glada tillägg och skruvningar så är det här en av alla de meditationer som Adyens Uchitta gjorde på någon söndag i klostret i England. Och jag häpnade som vanligt över hans kreativitet. Många av oss kan uppleva att ansiktet är en plats som kan vara laddad. Det är ofta ansiktet som vi så att säga möter världen med. Världen tolkar oss genom att titta inte minst på vårt ansikte. Vi gör intryck och presenterar ett uttryck med ansiktet. När man blir så gammal som jag är så kan man dessutom stå i spegeln och ha rätt mycket synpunkter på vad som håller på att hända med ansiktet. Det kan vara ett laddat område. Område som vi och andra kan tycka saker om. Och jag upplever att det kan vara väldigt läkande att bara möta ansiktet inifrån, På dess egna villkor. Inte så som det ser ut i spegeln, Utifrån så att säga. Utan mer vänligt och intresserat och icke-värderande. Om du till exempel börjar nu och bara lägger märke till läppar, Mun kan du känna mjukheten med vilken läpparna vilar mot varandra. Den här sällsamma känsligheten som finns i våra läppar. Kanske förnimmer du temperatur och lite fuktighet också. Låta läpparna komma till vila. Känns det darrigt där så kan det ibland vara lite nervös energi som är lagrad. Ibland kan det vara sorgsen energi som är lagrad. Känna mötet som en kroppsförnimmelse. Om vi rör oss in i munnen så låt den här märkliga muskeln vi kallar tungan. Låt den hitta en plats att få komma till ro på. Känn både tungans styrka och smidighet. Känn allt det mjuka i svallhets alla riktningar. Känn den känsliga mjukheten vi har runt om i hela munnen. Fukten och värmen känner du säkert också in i munnen. Tänderna kan vara svåra att känna direkt. Det är inte så mycket nerver på deras utsida. Men kanske kan du ändå på något sätt förnimma där tänderna går in i tandköttet. Där det hårda möter det mjuka. Låt det gå över under gommen eller över under käken. Inte för att det ska kännas på något visst sätt. Det är inte den sortens uppmärksamhet. Just det här kravlösa, Lediga. Hur har ni det? Jag är här. I takt med att vi sträcker oss och inkluderar ytterligare delar av ansiktet så låt det vi har varit igenom få vara med så att säga. Det är inte för högfokuserat. Lägg till exempel märke till att det inte är svårt för dig att uppleva både läppar, Tunga, Gumm och tandkött. Om vi rör oss mot näsan kan det ibland vara svårt att få en känsla för dess former. Ibland kan vi förnimma näsryggen. Den här lilla broskbiten som sitter där. Ett lätt ställe är ofta näsborrarna. Säkert kan du på något sätt uppleva hur luft går in och ut genom näsborrarna. Kanske är det till och med tydligt för dig att luften som går in är lite svalare och torrare. Och luften som kommer ut igen är uppvärmd av lungorna. Lite återfuktad. Det här är faktiskt en väldigt vanlig meditationsform i sig inom buddhismen. Bara känna luften komma och gå genom näsborrarna. Vi har lite bredare fokus och vi känner både mun, Läppar och näsa. Nu kan vi inkludera till och med ögonen. De här två mjuka globerna som sitter i sina socklar, Ögonhålorna. Kan du på något sätt få din egen känsla för dig just nu? Vad är den somatiska verkligheten av ögon? Vilka kroppsförnimmelser kan du registrera just nu? De påminner dig om att det finns ögon, Det finns ögonhålor. Lägg speciellt märke till vad som händer runt och bakom varje öga. Alla dessa hundratusentals narver och små muskler. Dagarna i ända hjälper oss att fokusera på rätt avstånd. Känn bakom och runt den ögon. Är det något som behöver mjukna så låt det mjukna. Inget speciellt fokus vi behöver sikta in oss på nu. Sedan skärmarnas och läsandets inträde så har människan blivit lite obalanserad i sitt seende. Fastnat i högfokusläge, Fastnat i nära läge. Här finns ett tillfälle att låta det mjukna. Låt ögat gå mer mot ett sånt fokus vi skulle ha om vi tog in en solnedgång eller ett vackert landskap. Kanske känns det som att ögonhålorna börjar släppa lite av sitt grepp på ögonbollarna. Kan du känna något som mjuknar så kan det vara kul att bara påminna sig. Vad svårt det skulle vara att vara överintensiv, Jättearg till exempel, Med mjuka ögon. Det är en sån klassisk lifehack tycker jag. Jag kan känna att jag har fastnat i något hårt och oförlåtande. Ibland räcker det bara med att slappna av ögonen. Som mjuknar det känslomässiga vädret också. Sprid din uppmärksamhet så även tinningar och käkleder får vara med. Hur skulle du hålla käkbenet om ingen tittade på dig och du inte brydde dig om hur det såg ut? Om det här käkbenet bara fick hänga under skallen där det var bekvämt. Ingen som ser på dig, Ingen som tycker något om hur du ser ut nu. Om du driver dig själv med mycket vilja och ansträngning i livet så sätter det lätt sina spår i käklederna. Kanske kan du till och med på något sätt läsa av alla de små narverna längs med hela käkbenet. Och tillbaka upp över ansiktet. Lägg märket i ögon, Bryn, Panna. Om vi planerar väldigt mycket i livet så sätter det gärna sina spår i ögon, Bryn och panna. Det kan få mjukna nu. Det kan få träda fram som det är. Inget du behöver lösa eller lista ut just nu. Ibland när jag gör just det här så kan det kännas lite som att det blir nästan som en vätska i pannan. De här bekymmersrynkorna kan få rinna av. Bara bredda nu och känn hur hela ditt ansikte har din uppmärksamhet. Du är mycket mer varse närvarande. Du känner ditt ansikte mycket mer än du gjorde innan vi började. Kanske finns det pulser och ryckningar där, Vad vet jag. Svalare, Varmare partier, Vad vet jag. Spändare och mer avslappnade delar säkert. Jag vet inte, Jag kan uppleva att det är något fint att bara hålla ansiktet i vår uppmärksamhet på det här viset. Det är inga synpunkter på hur det ser ut. Den här sortens vacker uppmärksamhet som i stort sett bara säger tala till mig, Berätta för mig, Jag lyssnar, Jag är här. Jag kommer inte ihåg mycket av konfirmationsundervisningen men det finns någon strof om låt ditt ansikte lysa på oss. Jag kan få en känsla för det just nu. När mitt ansikte börjar slappna av och få den här sortens uppmärksamhet känns det som att det finns en lyster eller strålning eller någonting där. Jag skulle kunna säga att det lyser, Utan att göra ävriga jämförelser med Gud då förstås. Det är precis som när vi stod i meditation. Vi lyssnar på ett lite ovanligt sätt på kroppen. Vi lyssnar efter mer subtila förnimmelser. Energi och vitalitet när vi stod. Och någonting som liksom strålar, Lyser här när vi sitter. Om det inte är otåligt, Om du inte vet vad jag pratar om, Så kan det vara. Och ett litet tillägg som jag gjorde efter att ha läst en bok om en österrikisk yogalärare som jag tycker mycket om, Sean Klein. Han började leka med den övningen han föreslog. Och det här kräver lite lekfullhet och lite förutsättningslöshet. Du släpper lite av ditt vetenskapliga patos. Och mer okynnigt bara tänker dig att det går en synar från varje öga till motsatt sida av hjärnan. Som två kanaler som rör sig från varje öga bakåt till motsatt sida av hjärnan. Och du bara följer de synkanalerna, Synnerverna. Det är förstås bara ett sätt att närma sig hjärnan. Och jag vet vad vetenskapen säger, Att det inte finns någon känsel och den sortens nerver. Men ändå, Det är inte förbjudet att leka. Om du tänker dig att du på något sätt skulle kunna förnimma, Känna denna mystiska hemisfär. Detta svårförståeliga halvklot. Som hänger och vilar i spinalvätskan under skallbenet. Med lite fantasi. Kanske, Kanske, Någonting som bara hänger suspenderat under skallbenet, Innanför skallbenet. Flyter där. Den här delen av oss utgör bara 2% eller något av vår kroppsvikt. Men den konsumerar över 20% av vår energi. Här händer det grejer. Och ändå är den så grundläggande oförstådd. Man har inte ens lyckats lokalisera minnesfunktionen. Om en del av den skadas, Så kan de ofta hitta något annat ställe att verka från. Men bara lek med det här förslaget, Någon halv minut eller så. Om jag kunde känna min hjärna, Hur skulle det kännas? Kan jag på något sätt förnimma en halv, En hemisfär? Dess gränser? Jag tycker alldeles bestämt att min hjärnas utsida, Dess gränser, Känns lite mjukare nu än när jag började. Men berätta inget för vetenskapsmännen. Så kom tillbaks genom de här korslagda kanalerna. In i ansiktet, Om du har släppt det. Sprid uppmärksamheten så också sidorna av skallen är med. Baksidan, Bakhuvudet. Känn den här tunna huden som ligger an mot skallen. Ovansidan också. Känn hur skalpen smiter åt runt hela skallbenet. Nu känns det som skalpen håller i lite onödigt hårt om skallen. Så räcker det ofta med att bara vila i det intrycket en stund. Det är som att vi behöver inte säga till kroppen att slappna av. Vi bara lägger märke till det som är lite anspänt. Och ger det en sån här kravlös, Vaken, Kontinuerlig uppmärksamhet. Och i sin egen takt så brukar då kroppens intelligens släppa taget om det som är lite hårt hållet. Nu har du verkligen hela huvudet i ditt fält. Du håller hela huvudet precis som det. Bara en och en kroppsdel. Inte mer du än en arm eller ett ben. Inte så mycket plats som varifrån du möter världen utan kroppsförnimmelser. Sinnesintryck. Om du är osäker på vad som är en bra plats för huvudet att vila på axlarna. Så funkar det där tricket vi gjorde när vi stod, Förstås när vi sitter också. Om två vänliga händer lyfter ditt huvud lite grann. Som om halskoterna förlängdes en smula. Du fick lite mer plats mellan dem. Den rörelsen känns ofta som om den går åt samma håll som där vi börjar bli oroliga för att ha dubbelhakan. När vi gör den justeringen så blir vi ofta mer medvetna om hur det känns i bröst och hals och axlar. Det upplevs ofta som en öppning. Ibland kan du åtföljas av en upptäckta att, Oj då, Här sitter jag och gör mig liten. Här sitter jag och krummar. Hur skulle jag sitta om jag inte gjorde mig liten? Hur skulle jag sitta om jag inte var rädd för att ta plats? Hur skulle jag sitta om jag skulle göra andning bekvämt, Lätt? Hur skulle jag sitta om jag inte alls undvek att känna? Hur skulle jag sitta om jag sa ja till min känslighet? Kom ner till insidan av halsen. Känn luften komma och gå genom halsen. Om livet någon gång känns lite för kompakt. Om du inte tycker du har något fritt utrymme i livet. Ibland kan det hjälpa med bara den här enkla reflektionen, Upplevelsen. Ja just det, Jag känner min hals. Jag känner luften komma och gå i min hals. Jag behöver inte följa den upp och ner. Jag kan bara vara stilla i utrymmet i halsen. Jag kan vara tomrummet som låter allt komma och gå. I takt med att överkroppen blir mer tillgänglig kan det visa sig att axlarna vill sjunka en smula. Skulderbladen kanske vill glida mot varandra. Solaplexus kan vanemässigt vara lite stängt. Här är det lugnt, Ofarligt. Solaplexus kan få släppa garden, Sänka garden. Hur skulle din ryggrad kännas om du satt på ett sätt som kändes vackert inifrån? Magen kan få vara mjuk. När du hittar balans mellan att inte skjuta ländryggen för långt framåt eller att den krummar bakåt. Den balansen hittar vi ofta när vi känner vår hara. Den där platsen lite nedanför, Innanför naven. Känner du inte den så kan det vara för att du krummar lite mycket eller skjuter fram lite mycket. Ibland hjälper det mig med att tänka med en hand som ligger vertikalt och stöttar lite bakom ländryggen, Längs med ryggraden. Kanske behövs det än i bröstryggen bakom bröstet också. Bara hitta ett sätt att sitta som känns balanserat inifrån. Inte för att det ska se ut på ett visst sätt utan för att det är schysst mot kroppen. Så att kroppen inte behöver arbeta i onödan. Olika sektioner av huvud och överkropp lutar inte åt sidan och tynger varandra mer än nödvändigt. De olika sektionerna sitter lite mer rakt upp och ner på varandra. Låt även benen få vara med, Höfterna, Höftvaggan, Bäckenet. Allt det som vi gav lite extra uppmärksamhet när vi stod. Lår, Knän, Underben och fötter. Över- och underarmar, Händernas, Båda sidor. Vi sprider uppmärksamheten så vi håller hela kroppen i vår uppmärksamhet. Allt det där som ögonen stängda tillsammans hjälper dig att veta svaret på frågan. Just nu, Hur vet du att du har en kropp? Alla de små trycken, Vilningarna, Pulser, Takten från andetaget. En del av oss känner kanske takten från hjärtat. Den svala luften i rummet som berör dina exponerade hud. I ansikten och på händer åtminstone. Känslan av tyg mot huden på olika ställen. Kroppens tyngd mot det du sitter på förstås. Allt det här som en helhet. Det här är underskattat och vara varse hela kroppen. Börja fokusera mer på andetaget igen. Lyssna efter det där det är som lättast. Lägg speciellt märke till början och slutet av varje andetag. Och igen med lite lekfullhet. Vänd din uppmärksamhet mot höger handflata. Kan det vara så mot alla ålder så att du på något sätt kan registrera i höger handflata. När utandningen övergår i inandning. Och när inandningen övergår i utandning. Just de här punkterna där vi växlar. Bara lyssna i något höger handflata efter det. Och bli inte förvånad om du på något sätt kan känna av det när det vänder. Om du vänder håller på att leka. Om du lyssnar mot vänster ben. Kan det till och med vara så att vänster ben på sitt vis någonstans kan registrera. När inandningen upphör och övergår till utandning. Och när utandningen upphör och övergår till inandning. Kan det vara så att det faktiskt går att förnymma andetagets rytm i hela kroppen. Att det faktiskt inte bara är lungor och hals som är inblandade. Utan att andningen är en vågrörelse som går att förnymma i hela kroppen. Mycket tyder på det. När buddhan gav sin mest kompletta beskrivning av andningsmeditation. Så var ett av stegen just det här. Att förnymma andetaget med hela kroppen. Och bli inte stressad eller tajt om du inte alls känner igen dig i det här. Det är bara ett nytt sätt att lyssna. Mer subtilt än vi är vana vid. Ibland hjälper det att tänka sig andetaget som en våg. Stiger upp och faller tillbaks. Andetaget kan faktiskt bli ett slags fordon. Någonting som hjälper oss att tillgå i hela kroppen. När svåra känslor slår till som de obönhörligen gör ibland. Ett fantastiskt redskap. Andas igenom allting. En vänlig, Storhjärtad ton av. Allt är välkommet. Allt hör hemma här. Jag är större än någonting som far igenom mitt medvetande. Jag behöver inte vara rädd för något av det här. Jag är kapabel av att känna allt. Och är du bara frustrerad och hänger inte med och tycker det här är svårt. Så kom tillbaks till det du kan känna av andetaget. På något sätt så är du värre. Så var med det du känner. Säkert kan du ändå tänka dig att det här är något man kan hålla sig i. Det här är något som kan hjälpa mig att vädra. Ta mig igenom det som är svårt. Vad det än är som rör sig i bålen, Vilken känsloton det än har. Då går det faktiskt att välkomna. Och allt du möter på det här sättet lämnar en gåva. När det upphör gör det dig starkare. Ibland finns det till och med en liten naha inblandad. Ibland inte. Men nahan kommer aldrig först. Först kommer villigheten att känna. Och det kräver alltid en viss sorts mod. Och det känns oftast som man är ganska liten. Vandrar in i storskogen med sitt lilla träsvärd. Undrar vad det för draker man ska möta. Men för drakar är det där modet oemotståndligt. Allt vi väljer att möta på det här viset ställer sig till slut på vår sida. En ofta missuppfattad passage i mitt sommarprogram som jag inte riktigt fick till handlar just om det här. Någon gång stötte jag på den här historien om muminpappan som står och tittar ut mot havet. Ser hur vädret blir allt sämre, Vinden allt hårdare. Vågorna går allt högre. Vänder sig mot muminbarnen och säger ungefär Ungar, Det blåser upp till storm. Kom så tar vi ut roddbåten på en tur. För de flesta av oss känner att det där skulle jag vilja ha lite mer av. Går det att möta de undvikliga svårigheterna och utmaningarna på det sättet? Lite fredigt. Lite här finns någonting för mig. Det här kommer att lämna mig starkare. Vi har suttit länge nu och strax är det slut. Men om något av det här sista väckte något i dig. Så bara andas igenom det. Förnyn lite av din egen kapacitet. Påminn din kropp om vad den är för mögen. Påminn din känsla och kropp om vad den är för mögen. Gläds åt stillheten som är kapabel att möta det som inte är stilla.

Reviews

Björns röst gör mig lugn och får alltid en påminnelse om vad jag redan vet

♥️

Så fin! En favorit. 🙏🏻

Underbar🙏 Tack!

Helt fantastiskt