Andra mästare har genom alla tider uppmanat oss att söka oss inåt.
Där finner vi det vi söker.
Det kanske mest kända exempel finns vid Lukas evangeliet,
Där Jesus säger,
Guds rike är inom er.
Även Buddha säger,
Frid kommer inifrån,
Sök det inte utvändet.
Ett annat exempel är från den syfiska mysken Rumi,
Kom ihåg var du finner dörren till harmoni,
Den finns inom dig.
Den japanska sändspecialisten D.
T.
Suzuki blev en gång tillfrågad var i den österländska visheten består.
Suzuki svarade,
Västerländsk vishet blickar utåt,
Österländsk vishet blickar inåt.
Hur finner vi detta inre paradis?
Genom att leva i verkligheten.
När du är närvarande så lever du i verkligheten.
Allt utanför det här ögonblicket är en dröm,
En illusion,
En historia.
Så be när du ber,
Ät gröt när du äter gröt,
Uppmanar oss den spanska karmlitnonan Teresa of Avila.
Det är med andra ord vår starka identifiering med tankarna som hindrar oss från att vandra inåt och se verkligheten som den är.
Bön är att lägga undan våra tankar,
Skriver den egyptiska munken Evagrius Ponticus.
Det finns en historia där Buddha under tystnad höll upp en vit blomma.
Ingen av Buddhas lärjunga förstod vad han försökte förmedla.
Efter en stund började en av lärjungarna att le.
Han var den enda av lärjungarna som förstod vad Buddha ville förmedla.
Nämligen att detta inre paradis finns tillgängligt för oss alla,
I varje ögonblick.
Vi kan ge upp vårat sökande,
Vi är redan där.
Ty honom är det vi lever,
Rör oss och är till för att citera Paulus.
Vi alla föds med en oerhört starkt längtan efter den,
Men vi söker det ofta utanför oss själva,
Där det inte går att finna.
Poeten,
Författaren,
Skulptören,
Prästerna,
Politiken,
Ernesto Cardenal skriver i sin bok Kärleken övergår i allt.
I alla människors ögon bor en längtan som inte kan stillas.
Människor av alla raser,
Barn och gamla,
Mödrar och älskande kvinnor,
Poliser och tjänstemän,
Äventyrer och mördare,
Revolutionärer,
Diktare och helgon.
Alla har det i sin blick,
Djupt i sin pupil,
Samma gnista av odsläcklig längtan,
Samma hemliga eld,
Samma bottenlösa djup.
Samma oändliga törst efter lycka och glädje,
Efter att äga utan slut.
Denna törst som alla av varelser känner,
Och om vilket det också talas i litelsen om den samariska kvinnan vid brunnen,
Är kärleken till Gud.
För denna kärleks skull begås alla brott och utkämpas alla krig.
För dess skull älskar och hatar människorna varandra.
För denna kärleks skull bestiger man berg och utforskar havets djup,
Härskar man och interagerar,
Bygger och skriver,
Sjunger,
Gråter och älskar.
All mänsklig aktivitet,
Även synden,
Är ett sökande efter Gud.
Dock söker man honom ofta där han minst går att finna.
Överallt söker vi Gud,
På fester,
Orger och resor,
I biografer och barer.
Och ändå finner vi honom endast och allenast i oss själva.
Därför säger kyrkofaden Augustinus,
Sök där du söker,
Men inte där du söker det.
När vi lever i verkligheten och slutar fly så börjar vår inre resa.
Ju längre vi färdas desto enklare blir livet.
Till slut är vi framme.
Men en dörr hindrar oss från att besöka denna edens lustgård.
I Matteus Evangeliet säger Jesus,
För den som bultar ska dörren öppnas.
Vi kan själva inte på något sätt öppna dörren,
Utan endast genom Guds nåd som vi blir insläppta.
Det kanske är just det som många kristna helgon och mystiker menar med att vi samarbetar med nåden.
Att vi genom det fria valet börjar vandra inåt.
Men att det endast genom Guds nåd som vi blir insläppta.
Men även när vi sitter utanför dörren känner vi en djup frid.
Vi kan förnimma att vi är nära en transcendent verklighet.
Fast skillnaden är dock stor mellan att befinna sig utanför denna inre dörr i jämförelse med att bli insläppt.
Det är som att känna värmen från en brasa till att själv befinna sig i elden.
Ibland händer det även att Gud öppnar dörren för oss när vi helt gått vilse i livet.
Ett känt nutida exempel är Eckart Tolle.
Fram tills dess han skulle fylla 30 år så hade han mer eller mindre levt ett liv fyllt av ångest och haft perioder med så svår depression att han ofta inte ville leva.
En kväll när ångesten var som starkast fick han tydligt se att vi har tankar men vi är inte våra tankar.
Upptäckten öppnade dörren till det inre paradiset.
Han beskrev upplevelsen på följande sätt.
Jag vaknade av att en fågel kvittrade utanför fönstret.
Jag hade aldrig hört ett sådant ljud förut.
Jag hade ännu inte öppnat ögonen och jag såg en bild av en gnistrande diamant fram ett inre.
Ja,
Om en diamant kunde åstadkomma ljud,
Då skulle det låta så.
Jag öppnade ögonen.
Det första gryningsljuset sken in genom gardinerna.
Utan någon tanke kände jag,
Visste jag,
Att ljuset har så många fler egenskaper.
Det där mjuka ljusskenet som kom in genom gardinerna var kärleken och själv.
Jag fick tårar i ögonen.
Jag steg upp och gick runt i rummet.
Jag kände igen rummet och samtidigt visste jag att jag aldrig egentligen har sett det förut.
Allting var nytt och ofördärvat.
Som om det precis hade kommit till.
Jag plockade upp saker.
En penna.
En tom flaska.
Och förundrade sig över skönheten och livfullheten i allt sammans.
Den dagen gick jag omkring i staden i fullkomlig förundran över livets mirakel.
Som om jag precis hade blivit född till den här världen.
Ett exempel från mitt eget liv hände under en tio dagars retrit.
Den åttonde dagen satte jag och väntade på att nästa meditationssittning skulle börja.
Jag var avslappnad och tillfreds med livet.
Jag tittade med en slags förundran på min skinnjacka och tänkte.
Jag är klädd i en skinn från en ko.
Efter den tanken kändes det som min hjärna helt slutade producera tankar.
Det var knäpptyst.
Dörren öppnades och jag klev in.
I mätbar tid befann jag mig kanske en-två minuter i detta himmelska paradis.
Helt omöjligt att säga hur länge den upplevda tiden kändes.
Timmar.
Dagar.
År.
Kanske en hel livstid.
Precis som Eckart Holle beskriver så när Gud släpper in oss i hans rike så är det exakt samma värld vi ser.
Fast det är som vi ser den för första gången.
Allt känns obeskrivligt mycket mera verkligt.
Som om vi tidigare gått omkring i en slags mental dimma.
Vårt letande är över.
Vi har kommit hem.
Jag tänkte avsluta den här vägledningen med en dikt av Johannesson-korset.
Bruden har gått in i den ljuvliga,
Efterlängtade trädgården.
Och vilar till freds med nacken lutad mot den älskades ljuva armen.
