Sätt dig eller lägg dig ner på något sätt som är bekvämt för dig.
Börja sedan direkt att försiktigt förlänga dina andetag.
För varje andetag andas du ut lite lite långsammare än det föregående.
Och in lite lite djupare.
Notera hur luften rör sig in genom din näsa,
Ner genom halsen och slutligen landar varmt ända ner i magen i några sekunder innan den strömmar ut genom din hals och genom din mun igen.
Jag vill att du fortsätter att andas lugna långsamma andetag genom hela den här meditationen.
Men om du låter ditt fokus flyttas från din andning och till mina ord är det helt okej.
Andas och lyssna.
Kära livet,
Vårt liv,
Vårt älskade liv,
Kanske ibland mindre älskade liv.
Vad du tar med oss på en resa.
Likt en flod forsar du våldsamt fram,
Slänger oss i riktningar vi inte var beredda på och vi gör allt för att hålla näsan över ytan och inte sjunka ner bland vågorna.
Vi sätter spjärn med våra fötter mot stenar i den där floden för att vi inte vill vara med om allt det där som du tänker ta med oss på.
Smärta,
Ilska,
Sorg,
Besvikelse,
Avundsjuka,
Ånger,
Rädsla.
Vi vill inte alltid ta den riktning du vill svepa med oss på.
Vi ställer oss emot det,
Vägrar åka med och blir istället kvar i den där delen av floden där vattnet piskar som starkast mot vår hud.
Och vad mycket energi det tar från oss.
Så mycket tid och ork som vi lägger på att kämpa emot sånt vi inte ens kan dra på.
Emot livet.
Energi som hade kunnat gå till andra saker.
Saker som vi vill fokusera på.
Som vi får glädje av.
Kära livet.
Vårt älskade liv.
Vad du tar med oss på en resa.
Likt en flod böljar du fram om vi kan ligga stilla ovanpå och flyta med.
Ibland tar du riktningar vi inte var beredda på.
Men oj,
Vad mycket vi fått uppleva på grund av det.
Efter en särskilt våldsam del brukar det till slut stilla sig.
Och plötsligt har du varmt guidat oss in till en alldeles spegelblank sjö.
Fåglarna kvittrar bland trätopparna omkring oss.
Och vi kan plötsligt se ner i det klara vattnet.
Se alla gröna växter och färgsprakande stenar som finns där nere.
Alla små skimrande fiskar vars fjäll speglas i solljuset som sipprar ner i vattnet.
Och som bingjuter då.
Lugn.
Klarhet.
Lycka.
Frid.
Glädje.
Iver.
Och det är det som är det hemska och vackra med den där floden som är vårt liv.
Vi kan aldrig förutse exakt vad som komma skall.
Vi kan välja en riktning och floden kommer att börja forsa lite annorlunda.
Men oavsett riktning finns det saker vi inte kan påverka.
Och att leva betyder att vara med de båda forsar och klara sjöar.
Men istället för att sätta spjärn i de där tuffaste delarna.
Kanske vi istället kan acceptera att de delarna också kommer att finnas där.
De har funnits.
De kommer att finnas.
Just nu finns det delar vi allra helst hade velat sätta oss emot och undvika.
Men som vi inte rår på.
Som faktiskt bara är vad de är.
Så låt dem.
Släpp taget om att försöka lösa det olösbara.
Låt det vara.
Du behöver inte hålla tag i det längre.
Tänk om det är det som du håller fast vid som håller dig tillbaka från att röra dig i riktningen du vill i den där floden.
Släpp taget älskade du och flyt.
Låt dig gungas i det där stormande vattnet.
För tänk om den där stormen bara är tillfällig redan på väg bort och att du runt nästa krök får syn på lugnare vatten.
Acceptera det du är i och låt makten som det har över dig försvinna.
Det är okej.
Kära livet.
Mitt hemska och underbara liv.
Tänk vad jag har varit med om.
Jag accepterar det som hänt.
Jag kan inte påverka det.
Det förflutna är vad det alltid har varit och jag accepterar det för vad det är.
Det betyder inte att jag tycker om det,
Men det betyder att det inte längre har en makt över mig.
Jag accepterar det som komma skall.
Jag accepterar att det kanske kommer fler stormar,
Fler lyckliga tider,
Mer skratt och jag accepterar att jag inte vet.
Att jag ibland bara kommer att få svepas med och att jag kan ha en riktning och jag accepterar att jag får se inom sinom tid vad som finns i min väg och att jag ser fram emot det.
Jag accepterar det som är.
Jag accepterar vad som sker i mitt liv just nu.
Om det finns något jag vill ändra på,
Som jag kan ändra på,
Så litar jag på att jag kommer att göra det.
Men om jag inte orkar eller vill eller kan så accepterar jag att det just nu är så här mitt liv ser ut.
Det är bra och det är mindre bra.
Det är mitt liv,
Bara mitt.
Och när jag accepterar det släpper jag också taget och lyfter min blick.
Jag lyfter min haka lite mer från bröstet och öppnar långsamt ögonen.
Jag accepterar det vackra omkring mig.
Jag accepterar kärlek i mitt liv.
Jag accepterar mig själv.
Ta nu så lång stund du än behöver för att låta detta landa och ge dig sen ut i ditt liv.
Tack för den här stunden.
