Om upplysning

Dharma prat om upplysning - vad är verkligheten som ligger under ordet "jag"?
7/7 från retreaten i Kalmar 19/3 2016

Transcript

Jag har ju pekat lite på det med bilder och nästan poesi och uttryck,

Speciellt i sista meditationen.

Jag skulle vilja tala lite mer om min förståelse av vad är slutpunkten?

Vad är det Buddha och Mohammed och Jesus och tusentals andra kvinnor och män i världshistorien har upptäckt?

Som vi som sitter här upplever kanske att vi inte riktigt har hittat det än.

Varför tycker vi om thrillers?

Varför tycker vi om konspirationsteorier?

Ofta är det ju så mycket thrillers,

Men ett ganska vanligt scenario i thrillers är att det finns en läcka.

Det är någonting som inte är som det ska någonstans.

Och man börjar undersöka och sådär.

Och så småningom börjar man upptäcka,

Oj då,

Det är hos oss läckan finns.

Oj,

Det är på huvudkontoret det finns.

Oj,

Det är ledningsgruppen.

Det är som att sakta med sakta så upptäcker man att läckan finns mitt ibland oss,

I vårt centrum.

Där vi aldrig tänkte på att leta ens.

En konspirationsteori eller filmer som illustrerar det är en konspiration.

The Truman Show,

Har ni sett den?

Den här känslan av att det är något som skaver min värld är inte så verklig som jag tror att den är.

För dem som inte har sett den så är det en film som handlar om en man som har fötts in i en docusåpa.

Hela hans värld är en riggad,

Redigerad värld.

Alla andra är skådespelare betalda.

Det är kameror överallt i hans värld.

Och ibland får man sådana här ögonblick när.

.

.

Det stämmer inte,

Det ska vi.

Nu ser jag samma serie bilar komma runt kvarteret i samma ordning för tredje gången.

Så kan det inte vara.

Min fru ska göra en kopp choklad.

Varför håller hon på att tjata om att det är repriser i det här märket?

Det säljs i den här affären,

Är ni med?

Någon sån här product placement mitt i filmen.

Jag tror vad man kan ta med sig från det gäller The Matrix.

Ni vet,

Den har många sett också.

Neo,

Den här unga datasnillet.

Och så ser han liksom på datorn och i koden och i systemet att någonting stämmer inte.

Det förhåller sig inte som jag trodde att det gjorde.

Och sen dras man med i en historia som visar sig att allt som han trodde var verkligt var inte alls verkligt.

Och det är ju påfallande hur mycket vi tycker om sådana historier.

Det finns ju tusentals konspirationsteorier.

När jag var munk sista åren så var det en som florerade om att Amerika aldrig tagit sig till månen.

Utan allting är liksom riggat och inspelat och sådär.

Det är ganska många intelligenta människor som trodde på det i olika sammanhang.

Jag tror att Amerika tog sig till månen,

Men det är inte det jag vill tala om nu.

Jag tror att det slår an någonting i oss.

En grundläggande känsla många av oss bär med oss om.

Något skaver vid min verklighet.

På något sätt fattar jag inte riktigt hur det hänger ihop.

Antingen är det något jag tar för att vara verkligt som inte är verkligt.

Eller så är det något som jag inte ser som faktiskt finns.

Och förmodligen en kombination av båda.

Och jag tror att riktningen vi behöver gå för att upptäcka det där som skaver är just det här vi pratar om i eftermiddag.

Det rör sig jagets riktning.

Det är inte där ute.

Om man tittar på en av mina,

Och jag vet många av er tycker också om honom Eckart Tolle,

Hans uppvaknande.

Känner ni igen namnet?

Som poppis.

Andlig.

Ursprungligen tysk,

Växte upp i Spanien.

Nu bor han i Kanada.

Han var en jätteintelligent ung man med väldigt fria föräldrar.

Föräldrarna var klassiska hippie-tyskar.

Väldigt högt i tak.

När han kommer hem i typ åttonde klass så säger han Jag tycker inte det är kul att plugga i skolan.

Nej men då slipper du det.

Självlärd.

Och så småningom så kom han in på universitetet i England.

Han filade på en doktorsavhandling i hispaniska språk.

Jag minns inte om det var Cambridge eller Oxford men en av de två.

Och han är djupt deprimerad.

Han vankar av och an på kvällarna hemma i sin lilla lägenhet.

Och överväger självmord och sådär.

Kan inte sova och det är bara bäcksvart.

Och så en natt när det blir sådär supertungt så tänker han Jag står inte ut med att vara med mig själv längre.

Ganska mänsklig tanke på det.

Jag kan känna igen det.

Och han då som var en väldigt reflekterande och tänkande person så nästa tanke var Jag står inte ut att vara med mig själv.

Hur många är vi här egentligen?

Vilka är de här två som jag pratar om,

Är ni med?

Och på något sätt,

Han har aldrig egentligen skrivit om att han skulle ha kommit fram till någonting.

Utan det här ovanliga sättet att använda sin uppmärksamhet rakt in mot så att säga subjektet.

Kommer ni ihåg det från grammatiken?

Det finns objekt och så finns det subjekter.

Subjekt är den som upplever,

Tänker,

Känner,

Gör.

Och genom att han bara vände uppmärksamheten in mot det här som vi kallar jag den underliggande verkligheten så vidtog en helt automatisk eller autonom process som höll på hela natten som han inte har så mycket minnen av.

Men när han öppnade ögonen igen så var det inte längre egot Eckart Tolle som tittade ut genom de ögonen.

Det var något annat,

Något mer pålitligt.

Och hans fall är lite ovanligt,

Det finns ju sådana.

Men för de flesta av oss så är väl kanske den första upptäckten att sen faller man tillbaka i gamla vanor och så går det fram och tillbaka lite.

Men för honom så var det hela vägen första gången och så har det varit sedan dess.

Och det är rätt kul när man läser hans första bok som jag tycker är kanske den finaste andliga boken jag har stött på på 10-15 år.

Så han liksom,

Efter ett tag,

Han vet inte vad han ska göra efter den här natten.

Helt plötsligt är han helt obekymrad,

Det finns en lätthet i honom.

Inget tungt längre,

Allt har bara fallit bort.

Vad ska jag göra nu då?

Jag går väl tillbaka till jobbet.

Jag vet inte riktigt vad som har hänt.

Han hade inget andligt intresse eller hade intresserat sig för sådant innan.

Han försökte vara en akademiker och fylla på sin avhandling.

Och efter några veckor,

Eller om det var månader,

Så insåg han att när man inte längre identifierar sig med ett ego,

Så är den akademiska karriären helt meningslös.

Och det här är liksom ingen polemik mot en akademisk karriär,

Men det bygger ju trots allt på att man syr ihop något som man står för och tycker man har upptäckt och sedan en position.

Han började läsa om världens religioner och livsåskådning och kände igen i passager i olika religioner att här skriver de ju vad jag faktiskt har upplevt.

Jag tycker det kan vara lite coolt att det kan hända utan någon som helst förkunskap eller intresse.

Han kom till vårat kloster utanför London,

Amoravati,

Och frågade en av nunnorna,

En fransk nunna,

Hon var ballettansös innan hon blev nunna.

Väldigt kontrollerande och koordinerad.

Och hon garvade bara och sa,

Du har precis varit med om det som vi har gett upp allt och lever utan pengar och utan sex år efter år och nästan ingen upptäcker.

Okej.

Vilken just den här,

Det åt det här hållet det händer.

Kommer tillbaks till alltings ursprung.

Är det inte jättekonstigt egentligen att det finns ett ord som jag,

Som vi börjar så många meningar med,

Som vi använder så mycket,

Och som det är så svårt att säga något intelligenta om?

Vi kan liksom tala om min historia,

Mina kvalifikationer,

Mitt kön,

Mitt utseende,

Min politiska inriktning och mitt temperament och massor av sådana saker.

Men vem är ägaren till allt det här?

Vem har alla de här egenskaperna?

Det är en smutsig lilla offentliga hemlighet.

Det här lilla tre bokstäver långa ordet på svenska på engelska är det bara ett streck liksom.

En bokstav.

Och ingen,

Nästan ingen vet vad det är vi pratar om.

Ord är bara ord.

Ord är bara etiketter.

De har ingen egentlig verklighet bortom det.

Men de pekar på underliggande verkligheter.

Vi vet alla ungefär vad vi menar när vi säger stol.

De fyra bokstäverna är inte verkliga men de pekar på något som vi alla känner igen.

Vad är verkligheten som underligger ordet jag?

Wow.

Det fanns en väldigt härlig engelsk,

Klassisk,

Exentrisk,

Rolig engelsman.

Rasande,

Intelligent.

Han var väldigt visuellt lagd.

Han blev en arkitekt och verkade som det hela sitt yrkesliv.

Som ung man så var han i Himalaya.

Jag antar att det var på den tiden som Indien fortfarande var engelskt koloni.

Han gick med sin grupp i bergen.

Hans fråga var hela tiden,

Var där jag?

Vända uppmärksamheten in mot centrum.

Hans upplevelse av uppvaknandet,

Upplysning,

Det var att huvudet ramlade av.

Där jag tidigare trodde att jag hade två små ögon instuckna i ett stort köttigt stycke huvud.

Där upplevde jag nu bara ett öppet varsåvarande.

Från den subjektiva positionen,

Här där jag är.

Jag upplever inte att jag har två små geléartade ögonbollar som tittar ut ur en köttig håla.

Jag upplever ett 180 graders synfält.

Som inte har några synpunkter som tar in allting ganska glatt och ohejdat.

Det är rätt coolt,

Ett uppvaknande som är helt ointellektuellt,

Helt visuellt.

Det finns ingen analys där egentligen alls.

Sen utvecklade han små knep,

Metoder,

Övningar för att hjälpa andra till samma uppvaknande.

Jag satt med en dansk munk som vi hade väldigt svårt att komma överens med när vi var unga.

Men så småningom blev vi väldigt goda vänner.

Det var eftermiddag i klostret,

Det hände ingenting.

Vi hoppade upp och satt oss på en köksbänk och så sa han,

Kom ska jag visa dig något som jag har lärt mig.

Så sa han,

Gör som jag nu.

Så satt vi och pekade framför oss.

Tak,

Fönster,

Golv,

Byxa,

Skjorta.

Vad är det jag pekar på?

Det är samma sak.

Vem är upplevaren?

Vem är subjektet i mitt liv?

Att det är så svårt att säga någonting vettigt om det.

Så ingen förnekar att vi har känslor,

Att vi har tankar,

Att vi sitter i en kropp.

Att vi går igenom vår dag och det finns möten och det finns sinnesintryck av alla olika slag.

Men vad svårt det är att säga,

Vem har de där tankarna,

Vem har de där känslorna?

De är ju små planer.

Och om vi tror att det är en kropp och vi är tankar och vi är känslor så det är klart att det blir jobbigt ibland.

Vi kan ju inte kontrollera det.

Kroppar blir sjuka,

De blir gamla och sen dör de.

Så är de byggda,

Det är naturen.

Alla kroppar är så.

Allt som vi kan förnimma som ett objekt,

Det uppstår var och ett tag och sen upphör det.

Innan man börjar meditera så kanske man kan tycka att man kan kontrollera sina tankar och känslor.

Men när man väl har börjat den inåtgående rörelsen så kan man inte längre kosta på sig och tro att man kan kontrollera sina tankar och känslor.

Det är också lite läskigt,

Är det det jag är?

Tre olika sorters saker som jag inte kan kontrollera.

Det är som att sitta en buss halvvägs bak i bussen och så finns det ingen förare och så säger man det är jag som bär ansvaret här.

Min buss.

Det skulle kännas väldigt otryggt,

Det är inte konstigt att vi känner ett behov av kontroll ibland.

Douglas Harding,

Han den engelsmannen som var så visuell,

Han var också väldigt rolig.

På ålderns höst så snubblade han ner för trappan hemma och landade framför ytterdörren.

Hans fru var ute och gjorde något annat och var borta över natten.

Han låg med bruten,

Vad heter det där benet som gamla ofta?

Låben.

Brutet låben hela natten,

Kunde inte röra sig.

Nästa morgon så kom ju Hovas vittnen och knackade på.

Så hade de en kommunikation genom brevlådinkastet i hyreslägenheten och dörren.

Och så ringde de låsmedelambulans och allting löste sig.

Och sen gick han omkring och bara berättade glatt för alla som vakar att höra.

I've been saved by Jehovas witnesses.

Jag har räddats av Jehovas vittnen.

Nu tar Byron Katie,

En kvinna.

Många av er känner igen det namnet,

Gissar jag.

Hon var liksom en hårdnackad fastighetsmäklare.

Väldigt hetleverad,

Kolerisk,

Kunde inte kontrollera sitt humör.

Hennes barn tyckte hon var så jobbig så de flyttade hem till pappa.

De orkade med henne längre.

Hon har något sammanbrott.

Ni vet hur det är i Amerika och sjukförsäkringar.

Det enda som hennes försäkringsbolag kunde erbjuda,

Det var ett husvagnsupplägg för kvinnor med ätstörningar.

Som bodde i en sunkig liten husvagn.

Bland en massa kvinnor som hade huvudsakligen ätstörningar.

Hon hade så mycket självhat.

På kvällarna bestämde hon ibland att jag är inte värdig att ligga i sängen i natt.

Jag är inte värdig.

Så jag ska sova på golvet,

På den här äckliga heltäckningsmattan.

Det är lätt att tänka sig mattan i en husvagn.

Så höll det på.

En morgon vaknade hon på mattan på golvet.

Det första hon ser är en kackelacka ganska nära henne på golvet.

Hon inser att hon aldrig sett något så vackert i hela sitt liv.

Hon fattar att någonting har hänt.

Och helt plötsligt inser hon att det är inte jag som tittar ut genom mina ögon längre.

Det är pure awareness,

Rent varsåvarande som tittar ut i mina ögon.

Det är vackert,

Det kan hända av sig själv.

Ofta tycks det som att vi släpper inte taget förrän vi måste.

Och vi släpper egentligen bara taget när det blir riktigt mörkt.

För att vi har inget annat val.

Titta på Jesus på korset,

Den kanske mest storslagna versionen av det.

Från egopositionen,

Min Gud varför har du övergivit mig?

Kan man tänka sig en mer förtvivlad och ensam situation än det?

Man har lagt allt i sitt vuxna liv på att dela med sig av vad man har upptäckt.

Det slutar med katastrof.

Det handlades om en vanlig kriminell.

De flesta har övergivit honom,

Ett par har till och med förrott honom.

Och fortfarande fast i någon slags egoposition.

Och så till och med känslan att Gud har övergivit honom.

Jag har svårt att tänka mig något mörkt egentligen.

Och sen är det något som bara släpper.

Sked in vilja,

Inte mer.

Det är som att vi måste släppa taget om det lilla innan det stora kan ta över.

En av mina husgudar är en stökig,

Apropå vad du sa om helgon.

Ett väldigt stökigt indiskt helgon.

Kädjerökare.

Växte upp i slummen i Bombay.

Skapade en liten business genom att sälja.

I Indien har man superbilliga cigaretter.

I princip är det bara ett tobaksblad som är ihoprullat.

Och så håller man ihop det med en liten sytråd.

Och kan man köpa sådana styckvis eller i små buntar.

Och en dag när han höll på med sitt lilla mini-imperium med cigaretter.

Så stötte han på sin guru som man bara gör i Indien.

Jag kommer inte ihåg exakt hur det gick till.

Men typ den här mannen som gjorde ett grymt intryck på honom.

Sa något i stil med att du är den absoluta verkligheten.

Din sanna natur är den absoluta verkligheten.

Det enda du behöver göra det är att vila i jag är.

Möjligtvis jag är det.

Så hans klassiska bok heter I am that.

Han skrev ju inte den utan man har liksom skrivit ner vad han svarar på frågor.

Han var så stökig.

Det här är ett sent 60- och tidigt 70-tal.

Ni vet när hippisarna tog sig lyftandes över land till Indien.

Ryktet gick om den här mannen.

Det fanns plats.

Han hade liksom byggt en extra.

Det är ganska att gå ett steg tillbaka.

När han hade haft sitt uppvaknande.

Det skedde efter fyra år.

Tänk er att det är fyra år.

Du har din business.

Du har hand om din familj och varje ledig stund bara jag är.

Jag är.

Kommer hem.

Kommer hem.

Och precis som Buddha faktiskt.

När det öppnade sig för honom så tänkte han.

Det här kan inte jag dela med någon.

Jag har lämnat tillräckligt mycket pengar till min familj.

Nu går jag till Himalaya och bara chillar ut liksom i det här livet.

Och gläds åt vad jag har upptäckt.

Och på vägen dit så var det någon som mötte honom och sa.

Det här kan du inte bara ta med dig ensam.

Det här måste du dela.

Så han lullade tillbaks till sitt sunkiga hem i det slumområdet.

Och rådgjorde med sin familj.

Och så byggde han en våning ovanpå deras lilla hus.

Och där fanns det plats för typ 20 pers som alla satt knä mot knä.

Det var jättelitet.

Eller 30 vad vet jag.

Men det var litet.

Sex gånger om dagen så gjorde han en jättestökig andakt.

Som innebar att sex-sju rökelser sticker i varje kar.

Och sex-sju kar i det här lilla rummet.

Och han sjöng sina indiska bhajans.

Och någon dag var det någon västerlänning.

Västerlänning är inte lika respektfull utan lite mer sådär.

Lättare för att ifrågasätta läraren.

Så du gör det här fem,

Sex,

Sju gånger om dagen.

Det blir rökigt och det är stökigt och man kan inte andas här inne.

Och du verkar inte ens leva där inne i det.

Du verkar ganska autopilot när du gör det.

Vad är grejen?

Varför gör du det?

Han bara svarade.

Nej,

Min guru sa att jag skulle göra det.

Men han har ju varit död i 20 år.

Jo,

Men ändå.

Jag gillar den här orätsomliga,

Orimliga.

Jag bara gör det.

En sån där amerikansk man.

Väldigt berömd.

Så intelligent och duktig.

Någon slags andlig förgrundsfigur i Amerika som heter Steven Wolinski tror jag han heter.

Kom dit en morgon,

Typ femte,

Sjätte morgonen i rad.

Och Nisargadatta som han heter tittade på honom och sa.

Men nu har du varit här väldigt många dag i sträck.

Vilken dag är det nu?

Ja,

Det är femte dagen i rad jag är här.

Och så tittade Nisargadatta på honom och sa.

Försvinn med det.

Har du inte förstått det här på fem dagar?

Jag kommer aldrig att förstå det.

Han rökte,

Han var rastlös.

Han blev otålig och blev irriterad och arg på folk.

Och ändå.

De som har varit i hans närhet är så tydligt.

De kommer minnas det hela livet.

Det är så påtagligt hur alla som talar om honom känner att de har varit i storhetsnärhet.

Och vad jag ville komma till med honom idag så är det det mest citerade uttalssättet han har myntat.

Det var någon fråga någon gång som hade med kärlek och visdom att göra.

Det kan finnas en dualitet där.

Ni märker säkert att som idag så andra meditationer fokuserade jag på känslocentrat.

Och i andra meditationer,

Den sista,

Var jag mer liksom kanske,

Jag vet inte om man kan säga intellektuell.

Men det var inte samma känslofokus.

Och det där kan många uppleva som lite av,

Vissa former av andlighet känns lite torra och blodfattiga och intellektuella.

Vissa former av andlighet kan för andra kännas som lite sentimentala och kletiga och överdrivet känslosamma.

Och det där liksom spänningsfältet lever vi i.

Och vid något tillfälle sa han då tydligen så här apropå det här,

Och jag tycker det här är så bra.

Visdomen säger mig att jag är ingenting.

Kärleken säger mig att jag är allt.

Mellan de två flyter mitt liv.

Det är så välfångat.

Och som nästan varje stor andlig sanning så uttrycks den i form av en paradox.

Jag ser det igen och igen liksom.

Alla andliga sanningar värdar sitt salt.

Det tycks vara en paradox.

Inget spelar roll.

Allt spelar roll.

Så jag försöker att knyta an till det vi har pratat om innan.

Visdomen säger mig att jag är ingenting.

När vi följer jag är.

När vi sätter sökarljuset på subjektet.

När vi tar ett genuint,

Ska vi säga förutsättninglöst intresse för vem är det jag menar?

När jag använder ordet jag.

Inte förneka någonting,

Inte skapa någonting teoretiskt och abstrakt utan direkt här och nu.

Vad kan jag uppleva?

Hur kan jag förnimma?

Hur kan jag på något sätt ta del av det jag menar när jag använder ordet jag?

Det normala upptäckten i den inåtgående rörelsen är att jag är ingenting.

Det jag trodde mig,

Väntade där.

Någon slags åtminstone halvsolid entitet.

Någonting som är värt att kalla varaktigt,

Handfast,

Pålitligt.

Någonting som kan kännas som ett jag.

Det hittar vi inte.

Så på det sättet är det som ett ingenting.

Men,

Nästa steg.

Det är att,

Okej,

Jag hittar inget varaktigt jag här.

Jag hittar ingen entitet som särskiljer mig så hårt från allting runt omkring mig.

Då faller ju känslan av separation bort.

Är ni med?

Det är bara så länge jag identifierar mig med det som finns här.

Allting som inte är här och jag blir lite hotfullt och jag måste skydda mig lite från det.

Men när den dualiteten,

Den polariteten,

Den skiljelinjen inte finns längre.

Då blir kärlek visdomens första rörelse utåt.

Är ni med?

Den där,

Vad hette han,

Ramana Maharishi som jag nämnde i eftermiddag.

Som talade om den här eldpinnen.

Jag är liksom ett verktyg vi använder för att röra i elden.

Som i slutet hade brunnit upp och försvunnit.

Igår på Facebook så gick det förbi en väldigt fin bild där någon frågade honom Ramana Maharishi,

Hur ska vi behandla andra?

Han tittade bara på personen och sa,

Det finns inga andra.

Så,

Det är rätt coolt.

Och det är klart att gör vi det där utifrån ett ego-perspektiv.

Nu ska jag försöka bli en helt och hållet altruistisk person.

Det klingar alltid lite falskt,

Det går inte.

Så länge vi identifierar oss med ett ego så kommer jag att vara först.

Så är det bara.

Och så ska det vara,

Det är inte fel,

Det är inte konstigt.

Egon är bra.

Det är viktigt att veta att det är den här munnen jag ska stoppa mat i.

Det är när de säger björn jag ska vända mig,

Inte när de säger Oscar.

Det är liksom funktionellt.

Ett funktionellt ego är en fin och bra sak.

Man rör sig genom livet och relaterar till folk på något sätt.

Man blir lätt att ha att göra med.

Och det är också någonting vackert med det här att kärleken säger att jag är allt.

Det är inte så att jag behöver försöka vara kärleksfull för att kärlek är vackert.

Utan vi är byggda på det sättet.

Den första rörelsen ut från ett alldeles klart och uppvaknat sinne betonar samhörighet,

Betonar enhet.

Inte för att det är vackert utan för att det är sant.

Vissa saker är sanna och vissa är inte sanna.

Separationen är inte sann.

Separationen är det som inom buddhism kallas samsara.

Ett kretslopp där vi får ett förnyat inlärningstillfälle för att vi ser inte klart.

Någonstans i Bibeln står det att paradiset,

Himmelriket är utspritt över jorden men människan ser det inte.

Ibland anklagas kristendom för att vara en religion där man kan uppnå det som vi alla längtar efter,

Först efter man dör.

Det är inte min uppfattning om kristendom.

Det finns tydliga tecken på många ställen i Bibeln att det går att upptäcka här och nu.

Himmelriket ligger inombords men människan ser det inte.

Det finns många sådana citat.

Så för att knyta an till var jag började,

Den här känslan av att det skaver,

Att det är något jag inte fattar,

Det är något jag missförstår.

Den här konspirationstjänsten.

Det finns goda skäl för att den väcker något i oss.

Han Majester Eckart.

Den här 1200-talsprästen från Tyskland som jag pratade om på pratstunden i eftermiddag.

Han är bara så underbar.

Någon gång ställde någon frågan,

Jag vill också känna Gud.

Ni vet typ,

Du verkar ha hittat Gud,

Jag vill också hitta Gud.

Hur gör man?

Tänker mig någon liten kyrka ute på slätten i Tyskland på 1200-talet,

Det är underbart.

Den här rebellen till präst som börjar köra platt tyska med församlingen.

Vatikanstaten går bananas.

Han bara kör.

Underbart.

Vet ni vad han svarade på den frågan?

Det räcker med att förstå vem som tittar ut ur dina ögon.

Wow.

Kan det sägas snabbare?

Kan man sammanfatta det snyggare?

Det är precis som alla de här andra exemplen,

Det är den riktningen.

Kom tillbaks till källan,

Tillbaks till ursprunget.

Att vila i känslan av jag är ett sätt att göra det.

Att vända uppmärksamheten inåt och fråga,

Vem är jag?

Bortom etiketterna,

Min historia,

Mitt cv,

Min personlighet.

Vad kan jag här och nu direkt förnimma som kan kallas ett jag?

Vad är jag?

För de som tycker,

Vem är jag?

Det känns lite fel,

Så vad funkar förstås lika bra?

Zen-buddhisterna har ju så snygga sätt att göra sånt här.

De har ju,

Ni vet,

Sådana här omöjliga frågor,

De kallar det koans.

Som man jobbar på och tuggar på i vecka efter vecka i sin meditation.

Och en av de mest kända är,

Hur såg ditt ansikte ut innan dina föräldrar föddes?

Det är bara japaner som kommer undan med sånt,

Men det är ju så snyggt.

Buddhan hade en del underbara saker att förmedla på området.

Det är rätt kul,

Så när buddhan hade sitt uppvaknande,

Jag berättade lite i en meditation att han tvekade och tänkte det är bara att dra sig tillbaka.

Och så bestämde han sig till slut för att dela det.

Så tänkte han,

Vem kan fatta?

För han hade ju nästan bestämt att ingen kommer fatta.

Okej,

Mina fem lärjungar,

De kommer nog att fatta.

De hade lämnat honom besvikna och tyckte han var en slacker.

För han hade gett upp asketism efter sex år,

Tagit emot lite mjölkris av en vacker kvinna och ätit en rimlig måltid.

Och på den tiden var det väl ungefär som en munk som stoppar i sig en lite Ben & Jerry's,

Gissar jag.

Och hans lärjunga bara tyckte,

Han har tappat det,

Mest han har tappat det.

Och ni vet hur hårda män kan vara när de inte är lojal mot gruppen.

Då kan man råka riktigt illa ut.

Så de lämnade honom i förakt.

Och så inom sig,

När han hade bestämt sig så såg han att okej,

De är i rådjursparken i Benares,

Jag tar mig dit.

Han tog sig dit och lite på håll så där,

Så de här männen,

Asketerna,

De hade ju bestämt sig,

Vi ska inte visa honom någon respekt.

Han är liksom,

Han är en fallen,

En fallenmästare,

En slacker.

Och när han kom nära så kunde de inte låta bli liksom,

Det är så gulligt.

De bara var tvungna att ta hans lilla väska och tvätta hans fötter och sätta ut ett säte,

Ge honom lite vatten,

Så där mot sin egen vilja.

Och det var så tydligt att den här människan har något som jag vill ha.

Och då höll han sitt första föredrag.

Och det är det som handlar om de fyra ädla sanningarna.

Och det är en hel helgkurs bara det,

Som jag inte riktigt har förstått än.

Men efter det föredraget så hade en av de fem lärjungarna sitt första uppvaknande.

En av lärjungarna som hette Kondanya hade sitt första uppvaknande efter det här föredraget.

Och så som det beskrivs,

Det finns liksom fyra nivåer av uppvaknande inom den sortens buddhism som jag hörde till.

Och den första nivån det är liksom en tillfälligt,

Ridån höjer sig,

Ljuset går på,

Man ser allting klart en kort stund och sen blir det mörkt igen.

Ungefär som en blixt som skulle blixtra från ett,

I ett mörkt landskap liksom.

Man får en ögonblicksbild,

Så här hänger det ihop.

Och sen så blir det mörkt igen.

Och sen dess så finns det en tradition inom buddhism att när man har sitt uppvaknande så säger man något kort och kärnfullt om det.

Ni vet,

Ett par poetiska rader.

Det är väldigt härliga böcker att läsa de böckerna.

Om nunner och munkar liksom,

Det finns samlingar både och.

Vad säger man liksom när man har sett ljuset?

Och han den första då,

Kondanya som han hette,

Vad han sa var i stort sett allt som uppstår och upphör.

Okej.

Berätta något annat jag inte redan vet.

Men vad det förstås implicerar är att det är bara någonting som inte uppstår och upphör som kan säga det med hundra procent i övertygelse.

Så han hade fått tillgång till någonting som inte uppstår och upphör.

Det hade blivit väldigt tydligt för honom att det finns en kontinuitet.

Och det här förändrar allt tydligen.

Vid andra tillfällen när buddhan pratade i olika sammanhang,

Flera tillfällen så sa han saker i stil med att genom den här famnlånga kroppen så kan jag förnimma det som aldrig har födts och aldrig kommer att dö.

Okej.

Att det finns något som aldrig har födts och aldrig kommer att dö,

Det är en storslaget påstående.

Och att han sen säger att det här är något man kan förnimma med kroppen.

Är inte det konstigt?

Att det skulle finnas en somatisk komponent.

Det är ganska tydligt att buddhan gav väldigt mycket vikt vid den fysiska kroppen.

Och att det faktiskt är en kanal,

En ingång,

En väg.

Det tog mig när jag stötte på den referensen.

Om man ska tala mer mekaniskt,

Vad som händer?

Det är lite olika trådar som snurrar.

Jag tänker på de här fyra ädla sanningarna som var hans första föredrag.

Jag tänker på hur jag kan prata om det på ett sätt som knyter an till det vi har pratat om ikväll.

Vill jag ta ett steg tillbaka och bli lite mer sådär,

Tala från mitt eget liv?

Jo,

Som många av er vet så efter sju år i Thailand så var jag trött på att leva med bara män.

Då flyttade jag till England,

För där fanns det nunnor.

Jag gillar nunnor.

I England var det förstås inte riktigt samma sak.

Vi försökte vidmakthålla andan och principerna,

Men ändå anpassa oss till kulturen.

Så det är klart att vi inte kunde gå ut i gryningen varje dag och få maten vi behövde för hela klostret,

Färdiglagad av de troende buddhisterna runt klostret i West Sussex.

Det var mer så att folk kom med specifikassar och ställde dem i klosterköket så de som bodde i klostret som inte var munkar och nunnor,

De lagade till en måltid till oss allihopa varje dag.

Men vi försökte vidmakthålla den här andan med almosehundar så någon gång i veckan så gick vi ut till en av de lokala byarna,

Städerna och då bestämde vi att idag så äter jag liksom bara det jag får på almosehundar.

Och på sommar så gjorde vi det ännu lite mer hardcore,

Då vandrade vi ofta veckor i stöten ute på landsbygden,

Helt utan pengar då,

Ensam eller i grupp.

Och en sommar så var det jag och en annan munk som andade runt Isle of Wight som är en ö vid sydkusten i England.

Och första dagen så var vi hemma hos hans mamma,

För han kom från Isle of Wight och så åt vi värsta liksom,

Engelska munkar är väldigt,

Väldigt,

Väldigt fästa vid full english breakfast liksom,

Ni vet den här fry up kallas det.

Jag vet inte vad motsvarigheten är i Sverige men det är så här,

Det är en stor pjäs i det manliga kollektiva psyket bland engelsmän.

Och en sådan fick vi hem hos hans mamma.

Och sen vandrade vi iväg och vandrade hela eftermiddagen och halva kvällen,

Slog läger ute på en jättevacker plats vid havet.

Sen hade vi typ två timmars vandring till den lilla byn.

Kommer fram förstås jättehungriga,

Det har gått typ 22 timmar sedan vi åt sist.

Gå till kyrkogården som vi brukade göra och ställde ifrån oss ryggsäckarna och rigga om lite och öppna almoseskålen och hängde den framför oss.

Ställde oss på High Street och hoppades på att få mat.

Man får inte be om mat,

Man får inte lägga upp en lapp sådär utan man,

Det är en tillitsövning.

Ingen lade märke till oss.

Det kändes som tusentals,

Det var sådana här turistställelser och väldigt mycket folk gick förbi.

Kanske inte tusen men säkert 600-700 på en timma.

Ingen vuxen låtsas att vi finns,

Det är lite sådär,

Ja.

Har jag blivit osynlig eller?

Barnen förstås,

Där hör man sanningen.

Mommy,

Mommy,

Does he have a snake in his bowl?

Mommy,

Mommy,

Is that a drum he's carrying?

Och så bytte vi ställe,

Ställde oss utanför frisör efter en timma.

Efter en kvart där så har vi ingen mat fortfarande,

Kommer polisen.

Gabbar,

Klagomål från frisörssalongen.

Vi skrämmer bort kunderna med era frisyrer.

Och dessutom är det olagligt att tigga upp Isle of Wight.

Och jag liksom,

Officeren,

Förlåt men vi tigger inte.

Vi är tillgängliga för gåvor,

Det är någonting annat.

Vi skriver inga lappar,

Vi ber ingen om någonting.

Det här är vårt enda sätt att försörja oss.

Så här har munkaren underlevt i två och ett halvt år tusen.

Okej då,

Men rör på er,

Rör på er.

Så går vi tillbaks till Sainsbury's,

Den där affären.

Vi stod utanför första timman.

Vi har liksom,

Man är väldigt,

Väldigt intresserad av mat i det läget.

Man har vandrat 20-25 kilometer med typ 12-14 kilo ryggsäck.

Man har ätit för 22 timmar sedan.

Jag står liksom och skakar i benen.

Den andra munken var lite yngre än mig,

Både i munkår och i människoår.

Det finns en regel som säger att man får bara äta fram till mitt på dagen.

Mitt på dagen på sommaren sa vi i England att det är till klockan ett,

Sommartid och sådär.

Och någonstans runt kvart över tolv så började jag känna att det är nog kört idag.

Så jag säger till den andra munken att nu ska vi bara dra oss tillbaka till kyrkogården och chilla.

Hitta en schysst tältplats någonstans i närheten och så komma tillbaka och försöka imorgon igen.

Vi kan inte gå så långt på fastande magisk.

Men vi fanns där en stund till bara,

En stund till bara.

Han var lite yngre och sådär mer på.

Och så liksom,

Så släppte någonting i mig.

Det var som att jag var fortfarande hungrig,

Men jag insisterade inte att universum skulle anpassa sig till mina behov.

Och varför jag tar upp det här exemplet,

Dels är det kul att ge lite lokalfärg på hur en munks vardagsliv kan se ut i England.

Men det är också för att försöka åskådliggöra någonting.

I den första föreläsningen så talade Buddha om,

Det finns otillfredsställelse,

Psykologiskt lidande.

Det här har översatts på tusen sätt.

Men just den här känslan av att jag inte är riktigt hemma än,

Livet ska väl lite ofta.

Och blir det bra så tar det slut och då är jag tillbaka i det här lite hungriga,

Otillfredsställda tillståndet.

Och det beror på att vi identifierar med våra begär.

Och just det där identifierar med,

Har missförstått så många gånger.

Buddhism har fått rykte om sig vara en pessimistisk,

Negativ religion.

Vad då,

Vad är det för fel på begär liksom?

Hungrig,

Törstig,

Kåt,

What's the problem?

Och min förståelse,

Och många med mig,

Är att Buddha sa aldrig att begär var ett problem.

Det här är däggdjurskroppar,

De har begär,

De ska ha begär,

Det är naturligt,

Inget konstigt.

Men det är klokt att kunna förhålla sig vuxet till begär,

Precis som allt annat som far inom oss.

Jag kan ha en impuls att jag vill slå någon på käften,

Men jag kan välja att följa den eller inte följa den.

Jag kan ha ett begär,

Jag är jättehungrig,

Jag måste ha mat nu.

Vi har vandrat och vi har sovit och det har gått 22 timmar sedan vi åt sist nu.

Det var inte det att min hunger försvann utan jag släppte krampandet,

Identifierandet kring mitt begär.

Och det kändes bra.

Och jag tror att det tog inte ens 15 sekunder efter jag kände hur någonting släppte inombords,

Så kommer det fram en gullig liten tant i 70-årsåldern.

Pojkar,

Ni har stått här hela förmiddagen,

Vad gör ni?

Vi buddhistmunkar,

Vi är tillgängliga för almose,

Det är vårt enda sätt att livnära oss.

Jaha,

Ni vill ha mat,

Är det det du säger?

Ja,

Men vad vill ni ha då?

En del av vår träning är att lära oss att gilla läget och vara förnöjsamma.

Vi är tränade till att inte säga vad vi vill ha utan vi är tacksamma för det vi får.

Grabbar,

Ska jag spendera pengar på er då får jag se till att ge er någonting som ni faktiskt vill ha.

Nu får ni säga något ni vill ha.

Okej,

Lite ost och bröd sitter ju alltid rätt och frukt är ju gott,

Sådant som man inte behöver laga.

Så hon kommer ut inom fem minuter med två kassar med mat.

Och medan hon lämnar över de här så kommer det ett välklätt amerikanskt par och säger Portien på vårt hotell,

Han bor nära i ett kloster på vintern,

Han har berättat för oss vad ni håller på med.

Vänta lite grabbar,

Vi vill också bidra.

Inom fem minuter till,

Här kommer två kassar till.

Vi går upp till kyrkan med fyra bärkassar fulla med mat,

Färdiga att äta.

Jag kan ju inte svära på att det är så,

Men min upplevelse är att så länge jag håller allt för hårt om mina önskemål så är universum inte lika samarbetsvilligt.

Men när jag håller lite lösare och ledigare och inte begär att världen ska anpassa sig till mina preferenser så gör den det mycket mer.

Så att jag säger,

Det är viktigt för mig att förmedla det här att nej,

Budden sa aldrig att man inte ska ha preferenser,

Det är naturligt.

Vi tycker om vissa saker och vi är mindre betjuvst i andra saker,

Så är vi byggda.

Så att allt det där,

Det finns plats för det i det upplysta tillståndet.

Men den här processen som på engelska översattes tidigare,

Clinging.

Att grasp,

Att hålla fast.

Om man ska använda psykologisk språk så kan man säga identifiera.

Det här exemplet jag hade i morse,

Eller eftermiddags,

Den här mästaren när kungen frågar,

Blir du någonsin arg?

Ja,

Ilska uppstår,

Men ingen tar den i besittning.

Ingen säger den är min.

Inget är problematiskt förrän vi säger att det är mitt,

Är ni med?

Och därför så hör det här ihop med visdom,

För när vi upptäcker att det inte finns någon ägande entitet där inne så kan saker få komma och gå inombords.

Vi talar inte om besittning,

Vi behöver inte skämmas eller fastna.

Och dessutom så blir det mycket lättare att leva i flöde och samklang med verkligheten.

Jag vet inte om det är en vettig liknelse,

Men jag kunde uppleva som ung man att när jag var tillsammans med en tjej,

Då var det som att det fanns en massa andra tjejer som verkligen verkade gilla mig.

Och sen när jag blev singel så var redan.

Det var helt öde helt plötsligt.

Det kändes som att jag hade stämplat i pannbenet suktande singel.

Och det är en konstig liknelse,

Men mig påminner det lite om det här,

Ja just det.

När vi är fast i någonting,

Det är svårare för universum att ge oss vad vi behöver.

Medan när vi är lite lösare och ledigare,

Jag tror många kan hålla med om att en plötslig romans eller flört,

Den händer inte sällan när vi inte alls hade det som avsikt.

Medan när vi verkligen är sådär,

Nu är det kanske annorlunda med internetdating,

Det är något jag har missat,

Men jag tror många kan känna igen sig just i det.

Ja just det,

Saker faller ofta på plats lite bättre om jag håller i dem lite lösare och ledigare.

Någon sådan enkel sak som moral.

Jag har ju levt med väldigt mycket moral väldigt länge.

Så mycket konstiga regler man levde efter som munk,

Så det är liksom,

Skulle jag kunna skriva en bok om deras orimligheter.

Men om man tänker sig moral,

Vad händer med moral när man inte gör den här tudelningen mellan ditt och mitt och jag och du?

Varför skulle jag vilja ta något som inte är mitt?

Om jag inte tar saker i besiktning och inte ser separationen mellan dig och mig.

Varför skulle jag ljuga och därmed manipulera när ditt välmående är lika viktigt för mig som mitt?

Varför skulle jag vilja ha i hjäl något levande väsen alls när jag vet att allt känner,

Allt vill leva.

Sexualitet.

Jag hade ett par singelår som ung man.

För det mesta så var jag i långa förhållanden med någonstans 26,

27,

28 var det några år när jag var singel.

Och jag gjorde en del riktigt dumma grejer då.

Och när jag tänker tillbaka på saker man ångrar så liksom,

Ja det hör sig i den regionen.

Otrogen,

Men inte bara en utan två kollegors fruar när vi jobbade för FNs livsmedelsorgan i Indien.

Och så där mitt huvud kunde förstås övertygas att jag gör det inte mot honom,

Jag gör det för mig.

Där på riktigt.

Den här biten kan surra ihop rättfärdigande och rationaliseringar och förklaringar till vad som helst.

Men någonting lite djupare jag så vet,

Nej.

Och från det,

Från visdom så blir det ju helt plötsligt varför skulle jag göra något som är kanske kortvarigt njutbart för mig men som skadar någon annan.

Och det har jag sett igen och igen.

Vi är ju ganska frigjorda och lediga runt sex i Sverige.

Jag tycker det är underbart,

Väldigt vackert att det är så.

När jag bodde med munkar runtom i hela världen i England så var det påtagligt att nästan alla hade mer hang-ups än vi svenskar.

Så jag är väldigt nöjd med Sverige på många sätt.

Ett av sätten är just det sexuella.

Jag har en ganska vuxen och frisk och onevrotisk förhållande till sex.

Det är klart det kan gå snett på tusen sätt här med men jag upplever det så jämfört med många andra länder.

Och kanske ibland liksom att det är väl inte svenskt men jag tror att det är ett område där vi kan underskatta hur mycket skada vi gör varandra.

Otrohet.

Och det kanske är mer den unga personens dilemma än medelålders,

Det vet jag inte.

Jag har inte riktigt koll på hur mycket otrogna folk är i huvud tiden.

Ja,

Det blev så här en liten utveckling.

Men vad jag försökte säga var egentligen att etik hör ihop med visdom.

Därför att när vi ser hur saker och ting förhåller sig så blir det naturligt att värna om andra precis som om sig själv.

Den här gyllene regeln som alla har hört.

Gör inte mot andra det du inte vill ha gjort mot dig själv.

Det blir ganska naturligt då.

Det finns inga andra.

Coolt,

Är inte det?

Så som ni hör någonstans,

När man talar om visdom så är det lättare att tala om vad som försvinner än vad man får istället.

Ja just,

Det är något jag trodde var verkligt,

Där inne var det inte så verkligt.

Det där jaget som jag börjar så många meningar med.

När jag börjar leta efter det på riktigt så hittar jag inget så litet och varaktigt att handfasta.

Men ändå,

Rapporterna vi får från de som har gjort den resan är att det var så värt.

Ja.

Jag har samlat lite dikter som jag gillar.

Och jag har en lärare som heter Adhia Shanti som,

Eller har en lärare,

Jag åker på hans retreat ibland,

Han vet inte ens vem jag är.

Han gör något med mig och då och då så skriver han en liten dikt.

Och jag har samlat några av dem på min mobil.

Och jag har två som handlar om uppvaknande och i viss mån om jaget som jag tänkte jag skulle avsluta med.

Är det okej?

En av dem blev jag påmind av på grund av det här.

Tack.

Ja du,

Gör du alltid det här?

Den här handlar lite om att upplysning kan vara svårsåld.

Ja.

Inom Zen-buddhismen,

Han hade sitt uppvaknande i Zen-buddhismen.

En amerikan,

Mountainbike-fanatiker,

En av de bästa i sin åldersgrupp i hela Amerika.

Tjugoårsåldern så hör han ordet enlightenment och så bara,

All den ungdomliga energin han hade lagt på mountainbike la han nu istället på uppvaknande.

Han hade sitt första uppvaknande i 25-årsåldern.

Han hade en amerikansk hemmafru som var hans lärare och en buddhistmunk som han åkte på retreat med då och då.

Det var en Zen-buddhistmunk och i Zen-buddhismen så talar man ibland om uppvaknandet som att man blir som ett vass strå alldeles ihålig inuti.

Det är ju en jättekonstig liknelse liksom.

Skulle det ens vara kul?

Men så talar man om det.

Så dikten går så här.

Jag är alldeles ihålig,

Som ett vass strå.

I gave everything for this,

And still I laughingly wonder.

Jag gav allt för det här,

Och ändå fnittrandes tänker jag.

How could it have been so cheap?

Hur kunde det vara så billigt?

Det är också den här paradoxen igen.

Jag gav allt för det här,

Hur kunde det vara så billigt?

Och vad är det det kostar då?

Nästa dikt handlar om det.

Den här heter Enlightenment is a Gamble och den liknar upplysningen vid att spela vid rullettbordet på kasinot.

Hur kan man inte gilla en sådan?

Time to cash in your chips.

Put your ideas and beliefs on the table.

See who has the bigger hand.

You or the mystery that pervades you.

Time to scrape the mind's shit off your shoes.

Undo the laces that hold your prison together and dangle your toes into emptiness.

Once you've put everything on the table,

Once all of your currency is gone and your pockets are full of air,

All you've got left to gamble with is yourself.

Han har satsat allt han har,

Tömt fickorna,

Lagt allt på bordet,

Allt han har kvar i sig själv.

Go ahead,

Climb up onto the velvet top,

Summits,

Sommitten på rullettbordet.

Of the highest stakes table,

Place yourself as the betch.

Look God in the eyes and finally,

For once in your life,

Lose.

Så jag tror jag vill sluta där.

En del av mig skulle kunna hålla på i timmar.

En del av mig vill att det här ska sluta på ett lagom sätt.

Det har varit en lång dag.

Jag vill säga att jag är verkligen jätteglad att det blev så bra.

Jag lyckades inte gå ner mig i morse,

Så jag var väldigt trött,

Men jag var inte deppig.

Jag var bara lite reducerad.

Någonstans visste jag att jag har varit igenom den här cykeln rätt många gånger nu,

Och det brukar bli bra till slut.

Jag är väldigt tacksam för hur ni har varit med mig och hört på mig.

Jag vet att det är en kohärent grupp genom att ni har klostret och många känner varandra och gör vad ni gör.

Det är ett påtagligt,

Väldigt behagligt dag för mig.

Åh,

Vad bra det blev.

Inte sådär ego,

Utan det här funkade.

Jag fick vad jag behövde.

De flesta tyckte att det var få saker som de behövde.

Tack.

Jag känner det på något sätt.

Det känns i rummet.

Jag är inte självmedveten eller orolig.

Det känns liksom.

Reviews

Så bra och så många aha-upplevelser.

😊😊❣

Var än du är, tack🙏💚❤️🦋

❤️❤️❤️

Mycket intressant!

Tack Björn, du är min andlige mentor på distans❣️🙏

Åh, vad bra! Tack! 🙏🏻😊

A very interesting speech packed with words of wisdom! 🙏🏼🌹🙏🏼 Thank you!

mycket intressant. Tack!

Många tankar om jaget- jag har en kropp men jag är inte min kropp. Jag har känslor men jag är inte mina känslor. Jag har tankar men jag är inte mina tankar. Jag är. Jag är en punkt av medvetande och jag kan välja att rikta den.

Återuppväckte mitt begär efter mer! Mer visdom! Tack//J