Jag slår på Mofo i en kurs i mirakel och landar på sidan 334.
Det är kapitel 14,
Att undervisa till förmån för sanningen.
Det är under kapitel 6,
Kommunikationens ljus.
Jag landar på stycke 6.
Du som talar med mörka och försåtliga symboler förstår inte det språk som du själv har gjort.
Det har ingen mening.
För ditt syfte är inte kommunikation utan snarare avbrott i kommunikation.
Om syftet med språket är kommunikation,
Hur kan då detta språk ha någon mening?
Men även detta egendomliga och förvridna försök att kommunicera genom att inte kommunicera innehåller ändå tillräckligt mycket kärlek.
För att göra det meningsfullt om den som tolkar det inte är den som gjorde det.
Du som gjorde det uttrycker endast konflikt från vilken den heliga ande vill befria dig.
Överlåt det du vill kommunicera till honom.
Han kommer att tolka det åt dig med fullkomlig klarhet.
För han vet vem du kommunicerar fullkomligt med.
När jag läser den här texten så först tycker jag att den första meningen känns obehaglig.
Du som talar med mörka och försåtliga symboler förstår inte det språk som du själv har gjort.
Jag tänker också på att kursen säger att ord är symboler.
Och det är symboler som är två steg ifrån sanningen.
Det är faktiskt symboler på symboler.
Att ett träd i formen,
I illusionen,
Själva trädet är den första symbolen och ordet träd på trädet är den andra symbolen.
Jag förstår att det är två steg ifrån sanningen.
Jag tänker också att du som talar med mörka och försåtliga symboler,
Att när jag låter mig vägledas av egot- så talar jag utifrån egots vrede och egots irritation och egots misstänksamhet.
Jag kan se att jag har gjort det väldigt mycket.
Jag fortfarande gör det.
Jag håller på att bli uppmärksam på det.
Jag har varit väldigt mycket i en offerroll och talat utifrån vrede när jag har uppfattat mig hotad och i offer.
Det är ju mörka och försåtliga symboler.
Sen tycker jag det vänder i texten,
I mening fyra,
Men även detta egendomliga och förvridna försök att kommunicera.
Genom att inte kommunicera innehåller ändå tillräckligt mycket kärlek för att göra det meningsfullt om den som tolkar inte är den som gjorde det.
Jag hade en situation igår där en person upplevde jag,
Ställde krav på mig och var korthuggen.
Varför är det inte på det här sättet?
Du har gjort fel.
Då uppfattar jag det som en attack och separation.
Jag har uttryckt mig på precis liknande sätt vid andra tillfällen.
Om jag överlämnar det här till heligande så kan jag ändå känna att det finns tillräckligt mycket kärlek.
Det den här personen ville var att uttrycka sin önskan men det kom ut som att det här är fel.
Istället för att komma ut som att jag har lust till någonting annat.
Jag tänker att min roll här är att bara lyssna till heligandes vägledning.
När jag har uttryckt mig i vrede och korthugget eller när jag uppfattar att andra gör det,
Det är ju samma sak.
För mig blir det meningssex.
Överlåt det du vill kommunicera till honom,
Till heligande.
Han kommer att tolka det åt dig med fullkomlig klarhet för han vet vem du kommunicerar fullkomligt med.
Så tänkte jag.
Hur tänkte du?
