Jag Ser Dig

"I'm a human being being human". Betraktelse/meditation - att vara lite vänligare mot sig själv. Den andra meditationen av sju från retreaten i Kalmar 19/3 2016.

Transcript

I mitt möte med buddhism så var det förstås många saker som förvånade mig.

En sak som förvånade mig och intresserade mig,

Det var när jag läste texterna där Buddha talar om hur man utvecklar ett vackert känsloliv,

Ett ännu vackrare känsloliv.

Han talar om fyra kvalitéer som han,

Fyra känslor som han tyckte var extra vackra.

Han gick så långt så han kallade dem gudarnas boningar,

Brahma,

Gud i den indiska tron och vihara,

Det är som boning på svenska,

Där man lever.

Han särskilde ut fyra stycken känslolägen som han tyckte var extra värda och det var förstås medkänsla,

Det var förstås kärleksfullhet och det var någonting som är väldigt vackert och som alla känner igen med som inte har ett självklart ord för på svenska.

Hjärtats benägenhet att glädjas när någon har medvind,

När det går bra.

Ett enkelt och lättfattlig översättning över det skulle kunna vara medglädje.

Och den fjärde känslan låter kanske inte som en känsla.

Jag tycker den översätts bäst med upphöjt jämnmod.

En känsla vi människor har rotad i visdom som förstår att just nu skulle det inte kunna vara annorlunda.

Ett känsloläge som hjälper oss att möta livet som det är.

Öppet och inkluderande utan att skjuta ifrån sig det som inte passar i vår världsbild.

Som många av er vet så började jag i Thailand i ett engelsktalande kloster.

De flesta av munkarna och nunnarna var västerlänningar.

Och så småningom så upptäckte vi att det fanns vissa generella skillnader mellan thailänder och västerlänningar.

Och en av dem var att i genomsnitt så tycktes vi västerlänningar ha lite mera pansarplåt runt känslocentrum.

En lite hårdare röst inombords.

Som värderade,

Bedömde,

Kritiserade vad vi gjorde och sa.

Lite mindre generös.

Så många av oss västerländska munkar och nunnar bestämde oss för att lägga lite extra krut på just den här sortens kontemplation som leder till känslomässigt växande.

Som gör de vackraste känsloslägena mer tillgängliga för oss.

Och för att komma tillbaks till det som jag blev förvånad av så var det hur tydlig buddhan var med att de här vackra känslorna då måste man börja träna mot sig själv.

Det du inte kan känna inför och för dig själv.

Det kan du inte på ett autentiskt och varaktigt vis känna för någon eller något annat.

Jag tror många av oss kan känna igen oss i det.

Att det kan vara ganska lätt att uppleva ömsinthet och omtanke,

Medkänsla.

För någon eller något vi står nära och tycker mycket om.

Och i viss mån även för en abstrakt grupp som barn som far illa eller människor som inte har vad de behöver eller lägger sig hungriga,

Hemlösa.

Jag upplever att det är en av de bästa sätten att använda tid.

Det är att dagligen ägna sig lite åt att finns det något sätt som jag kan vara med mig själv?

På ett lite vänligare,

Lite mer förlåtande vis.

Varenda människa vi möter,

Varenda relation vi har,

Tar så småningom slut.

Andra människor de kommer och går.

Djur som står oss nära de kommer och går.

Men det finns förstås en relation som varar från första till sista andetaget.

Hela livet.

Det är inte svårt egentligen för någon av oss att förstå att det är värdefullt att låta den relationen få ljusna lite.

Få värmas upp lite.

Jag kan tycka att sådana uttryck som att älska sig själv är lite för stora.

Det känns redan som ett misslyckande bara jag försöker med det.

Våra lärare märkte det.

Ajahn Sumedh,

En munk som jag såg upp till väldigt mycket,

Ledde då och då guidade meditationer på temat kärlek.

Han märkte hur folk reagerade på ganska automatiska och cyniska vis emellanåt.

Istället för kärlek så började han så småningom tala om icke-aversion.

Det är mindre romantiskt men på vissa sätt kanske mer realistiskt.

Tänk att kunna möta sig själv lite mer och låta sig själv vara som man är.

Inte bedöma sig själv ur ett sådant kritiskt perspektiv.

Tänk om vi nästa gång vi sätter foten i klaveret kunde viska till oss själva.

A human being being human.

Ingen av oss har skrivit på ett kontrakt att vi måste göra rätt,

Förstå.

Ingen av oss har utfäst att vi inte kommer göra misstag.

Och ändå,

Så för många av oss så kan vi uppleva någonting hårt och oförsomligt som blänker till när vi gör något lite ogenomtänkt.

Jag har en sån väldigt stark i mig.

Den tycks inte försvinna men jag har lärt mig att förhålla mig lite annorlunda till den.

En del av resan för mig har varit att bara lyssna på hur den där rösten talar till dig.

Så strängt,

Så oförlåtande.

Är den rösten verkligen på din sida?

Jag vill inte ens gå in på hur den har dykt upp.

Det som inom freudiansk psykologi kallas för superego.

Det som i modern västerländsk andlighet ibland kallas den inre kritiken,

Inre tyrannen.

Någonting där på insidan som för det mesta vaknar till när vi gör något lite ogenomtänkt.

Inte sällan upplevs det som att en pekafinger vaggar med pekfingret strängt.

Och första steget som sagt,

För mig i alla fall,

Har varit att bara lägga märke till den.

Hur hade det varit om jag hade talat så strängt till någon annan när de gjorde ett misstag?

Hade jag skämts?

Hade jag varit genant?

Jag gjorde vissa psykologiska övningar i klostret i England där jag bodde i sju år.

Och i ett av dem så förstod jag att den här rösten inombords tycker sig jobba för mig.

Den är på min sida.

Håller mig från att göra dumheter.

Det kan också vara bra att förstå det.

Den där stränga rösten tycker sig vara på din och min sida.

Bara liksom andas och försök att få din egen känsla för hur i den mån du känner igen dig i min beskrivning.

Allting lite hårt och oförlåtande som blir väldigt tydligt.

När du gör något misstag.

Mitt förslag är att den här rösten kanske aldrig försvinner.

Men det går att bemöta den och sig själv lite vänligare.

Hur skulle du vilja bli bemött i dina mest generade ögonblick?

När skuld eller skam eller ånger får tänderna i dig.

De flesta av oss vet precis hur vi skulle vilja bli bemötta då.

Och vare sig du kan få det bemötandet från någon annan eller inte.

Så kan du ge dig själv det bemötandet.

Du kan med öppna ögon,

Mjuka ögon,

Öppet hjärta.

Bara säga,

Oj då,

Sådär kan det bli.

Ibland kan det hjälpa att tänka tillbaks på saker man kanske har något eller några saker man verkligen ångrar i livet.

Då kan det vara värt att komma ihåg att givet vad du kom in med i den här världen.

Din DNA,

Din karma,

Givet vad du var med om.

Hur livet såg ut fram till den här punkten.

Så kunde du just då inte göra annorlunda.

Det var ditt bästa just då.

Kan du få en känsla för hur hårt och oresonligt det är att klanka ner på dig själv för en.

Hur dumt den var.

Hur mycket du har en skäms för en.

Du kunde inte gjort annorlunda just då.

Den du är idag hade säkert gjort annorlunda.

Men du var inte den då.

Och i den mån den här betraktelsen är levande för dig.

I den mån du känner igen dig.

Så där,

Låt det här inte bara bli idéer utan låt det vara något som kroppen och hjärtat får delta i.

När du upplever andetaget antingen som jag föreslog.

Utandningen neråt i bålen och inandningen uppåt.

Eller så har du ett annat sätt som du tycker om att uppleva andetaget på.

När andetaget rör sig igenom mitten av bröstet,

Ditt känslocentrum.

Så låt andetaget få levandegöra ditt känslocentrum.

Låt dig få känna vad du känner.

Låt hjärtat få påminnas om hur känsligt det är.

Och faktiskt hur kapabelt det är.

Och som jag sa i förra meditationen.

Om du vill.

Låt andetaget bli lika känsligt som dina fingertoppar.

Låt andetaget möta vad det möter.

Med nästan somatisk empati.

Med modet som krävs.

För att uppleva en känsla utan skygglappar och solglasögon.

Och är det någon röst i dig som skyggar och tycker,

Det är jag inte så säker på att jag vill.

Det här är lite mycket.

Så inkludera möjligheten att den rösten inte har rätt.

Kanske till och med förnimmer du på något sätt att det här är vackert.

Det här är värdigt.

Här sitter en människa.

I sin egen känslighet.

Och är villig att möta det.

Hur många gånger har vi inte vänt oss bort?

Hur många gånger har vi inte distraherat oss?

Hur många gånger har vi inte bedövat oss?

Hur många gånger har vi inte trott på rösten som viskar?

Det här orkar jag inte med.

Och varje gång vi gjorde det så blev vi lite mindre.

Stängde ett rum till inombords.

Förlorade tillfälligt kontakten med lite mer av oss själva.

Och så behöver det inte vara.

Det är du som är lugnet i stormen.

Det är du som är den där ön av stillhet.

Där alla stormar kan få dra in och dra förbi.

Det finns ingen storm som kan skada det du egentligen är.

Och vet du vad?

Varje storm du möter på det här sättet gör dig starkare.

Varje känsla du vågar stanna med.

Som tycks vara för mycket på ett eller annat sätt.

När den har blåst igenom så står du kvar.

Lite mer tillitsfull.

Lite starkare.

Lite mer tillgång till närvaro.

Och jag vill inte att det här ska låta heroiskt,

Hjältemodigt och storslaget.

I nio fall av tio är det inte det.

I nio fall av tio är det bara den lilla gesten.

Och inte vända sig bort.

Och det är mänskligt att vända sig bort.

Jag gissar att vi lärde oss det när vi var små barn och inte hade språk.

Och det fanns två vuxna som kunde leverera allt vi behövde.

Som måste gilla oss.

Då lärde vi oss kanske att vända oss bort från vissa känslouttryck.

Men nu är vi vuxna.

Och allt det där som man har vänt sig bortifrån kan bli rätt tungt.

När man blir så gammal som jag.

Det är medelålderns underskattade gras och värdighet.

De sakta släppar fram allt det som man har vänt sig bortifrån inombords.

Lättar på bagaget lite.

Jag vet inte om du känner igen dig,

Men ibland kan jag känna att allt det jag har vänt mig bortifrån kan vara så tungt.

Det kan väga så mycket.

Och samtidigt är allt det begär att få kliva fram i ljuset.

Och bara bli sett.

Det behöver inte bli förstått.

Man behöver inte kunna tala intelligent om det.

Man behöver inte förstå när det uppstod.

Man behöver inte förstå hur länge det har funnits där.

Allt det behöver är bara just det här.

Villigheten att möta det.

Villigheten att känna det.

Släppa det där behovet av kontroll som gör att vi inte gillar känslor som tycks överväldigande.

Andas igenom det.

Här och nu.

Historien är inte viktig.

Här och nu.

Lägg märke till hur vackert det känns att möta sig själv på det här sättet.

Det är så här jag vill möta andra.

Det är så här jag vill möta mig själv.

Vänligt.

Icke fördömande.

Vidsynt.

Förstående.

Jag är säkert inte den enda som väntar otåligt på den andra avatarfilmen.

Från den första minns jag bland annat det vackra sättet de hade att hälsa på varandra.

På den här planeten.

Ålngati Kamei sa de.

Det var deras sätt att säga hej.

Goddag.

Och på deras språk så betydde det.

Jag ser dig.

Tänk att kunna möta oss själva på det viset.

Och bara få nicka in ombord så att säga jag ser dig.

Tänk att inte behöva tycka något om vad vi känner.

Tänk att bara få låta det vara.

Sitta med det.

Gå med det.

Stå med det.

Ligga med det.

Var med det.

Det är allt som behövs.

Och varje gång vi gör det så ger det oss något tillbaka.

Någon klok person har någon gång sagt.

Att det finns inga demoner.

Det finns bara missförstådda änglar.

Lite så kan det kännas när jag går igenom den här processen.

När jag möter det som känns utmanande och svårt.

Kanske rent av demoniskt någon gång.

Möter jag det på det här viset.

Så släpper det taget om mig.

Friar lite mer av mitt hjärta och min uppmärksamhet.

Och lämnar plats och stillhet efter sig.

Och det finns något änglar likt i det.

Kan du någonstans förstå,

Känna hur orimligt det är att säga till sig själv.

Jag borde inte känna så här.

Har någon någonsin kunnat bestämma vad de ska känna?

Det är som att klandra sig själv för att värdet inte är som du skulle vilja.

För att ta skulden för att politikerna inte gör det de tycker de ska.

Om någon stor och högljutt protesterade i solnedgången och sa att solen inte borde gå ner.

Så ser vi alla hur vansinnigt det är.

Det är inte helt olikt hur vi talar till oss själva ibland.

Jag borde inte känna så här.

Jag borde inte må så här.

Det finns likheter med en hand.

Först måste vi upptäcka hur hårt vi håller i någonting.

Hur knuten näven är.

När vi upptäcker det så kanske vi säger,

Oj då,

Det här är onödigt.

Då kan vi släppa lite.

Var med sig själv utan att ha så mycket synpunkter.

Om du fortsätter att andas genom hjärtat,

Både på vägen in och ut.

Kan du förnimma hur någonting har börjat mjukna lite då.

Som om ditt känslocentrums yttre gränser har blivit lite softare.

Som någonting som kanske höll tillbaks ganska hårt innan.

Lite försiktigt börjar släppa.

Är det inte dags att sluta göra sig liten?

Är det inte dags att få tillgång till hela dig?

Är det inte dags att öppna några av de här rummen vi stängde för länge sedan?

Oskyldiga misstag men ändå.

Lägg bara märke till hur någonting lugnar sig inombords.

Allt vi har gjort är egentligen att försöka känna lite av det som vi har lett för att vända oss bort ifrån inombords.

Och genom den enkla och generösa gesten så är det som att det lugnar sig inombords.

Ibland kan jag känna att där är allt som behövs.

Så mycket smärta,

Begränsning,

Stress,

Svårighet uppstår i våra liv bara genom att vi inte är riktigt villiga att känna.

Om bara ge det svåra i oss den här sortens uppmärksamhet någon gång då och då.

Det är som att vi ställer ifrån oss onödigt bagage.

Låter det som har legat och tyngt i mörkret förkriva fram i ljuset.

Hittar lite levnadsmod.

Släpper den blinda övertygelsen på rösten att vi inte orkar eller kan känna.

Upptäcker att det kan vi visst.

Vi är förmögna och kapabla att känna allt som rör sig genom oss.

Annars hade det inte kommit.

Ingen är betjänt av att du gör dig liten.

Det är mänskligt och förståeligt att det händer.

Men det behöver inte hända.

Är du redo att bli bländad av din egen kapacitet?

Vad skulle hända om du slutade göra dig liten?

Tänk om det aldrig har varit något fel på ditt liv på något sätt.

Tänk om allt som har hänt har haft som ett av sina syften.

Och hjälpa dig hitta hela dig.

Reviews

Alltid lika skönt att höra din trygga röst!

Otroligt fint och hjälpsamt

Underbart! 🙏💜

Så fint och tänkvärt!

Att sitta i min känslighet så otroligt efterlängtat och läkande. Vackert. Tack

Med varm och varsam hand leder Björn meditationen. Jag uppskattar särskilt den humor med vilken han inte bara får mig att le igenkännande utan även väcker nya tankar och insikter.
Tack, Björn!

Underbart 🙏💕

Underbara insikter kom till mig i denna meditationen, tack 🙏

Precis vad jag önskade mig just nu, utan att veta om det i förväg. Tyckte det kunde vara en fin födelsedagspresent till mig själv, en meditation om att vara vänlig mot mig. Oj, så rätt jag hade! Att med varje andetag vänligt vidröra mitt känslocentrum - så fint och så kraftfullt!!

Otroligt mycket tack 🌟🌕🌑

Underbart Björn🙏🏻

Tack Björn, insiktsfullt och vackert, berörs i hela mig🙏

Tack Björn för alla fina insikter, vägledning och stöttande ord.

Upplyftande. Jag inser att det är ok att känna som jag gör. Tack! ❤️🙏🙌🏻

Starkt. 🙏🏼
Detta tog jag till mig.

Tack! Dina ord kom i precis rätt ögonblick! Universum är helt fantastiskt❤️ Tack 🙏🏻🙏🏻🙏🏻

Tack Björn 🙏🏻
Super fint! Kloka visdomsord som stärkte och balanserade 🙏🏻♥️😍

Stort stöd för mig i min roll som lärare.

Fantastisk! Gjorde min morgen. Namaste.

Mjuk och varsam vägledning som lockar till att följa lite längre in i verkligheten, öppna ögonen för den jag är och låta det vara som det är - Tacksamhet i stillhet