Jag slår på mål 2 i en kursnummerator och landar på sidan 205.
Det är kapitel 9,
Accepterandet av soningen och under kapitel 2 svaret på bönen.
Och det är stycke 4 som står ut.
Om du vill veta att dina bönor är besvarade,
Tviva då aldrig på en godson.
Ifrågasätt honom inte och gör honom inte förvirrad,
För din tro på honom är din tro på dig själv.
Om du vill känna Gud och hans svar,
Tro då på mig vars tro på dig inte kan rubbas.
Kan du i sanning be den heligande om någonting och tvivla på din broder?
Tro att hans ord är samma på grund av den sanning som är i honom.
Du kommer att förenas med sanningen i honom och hans ord kommer att vara samma.
Allt eftersom du hör honom kommer du att höra mig.
Att lyssna till sanningen är det enda sätt du kan höra den på nu och slutligen känna den.
När jag läser det här så tänker jag att det här är en stor sak.
Om du vill veta att dina bönor är besvarade,
Tviva då aldrig på en godson.
Jag hade precis en konversation på Facebook där jag kände mig ifrågasatt helt enkelt.
Jag tvivlade på både personen som jag tror ifrågasätter mig och på mig själv.
Det här kändes som att det räckte mig.
Ifrågasätt honom inte och gör honom inte förvirrad.
Det gjorde jag inte.
Jag gick inte in i någon polemik utan jag bara skickade ett hjärta.
Jag försöker inte gå i polemik och göra någon förvirrad för att föra fram någonting som jag inte ens vet om det är sant eller inte.
För din tro på honom är din tro på dig själv.
Någonstans kände jag att jag landade i det att vi har båda rätt helt enkelt beroende på vilket perspektiv man tittar ifrån.
Och att Facebook är inte rätt ställe att börja diskutera på.
Så det landade jag i.
Och jag vill höra Guds svar.
Det är ju så att jag vill höra Guds svar.
Och jag kan lyssna på Guds svar genom mina bröder och systrar.
Ungefär så tänkte jag.
Hur tänkte du?
