Jag slår på Mofo i en kurs i Mirakler och landar på sidan 192.
Och det är kapitel 8,
Resan tillbaka och under kapitel 7,
Kroppen som kommunikationsmedel.
Och det är stycke 6 på sidan 192.
Glädj dig då åt att av dig själv kan du inte göra någonting.
Du är inte av dig själv.
Han av vilken du är har velat att du ska ha makt och härlighet med vilka du fullkomligt kan fullborda hans heliga vilja för dig.
Men du accepterar den för egen del.
Han har inte dragit tillbaka sina gåvor ifrån dig.
Men du tror att du har dragit tillbaka dem från honom.
Låt för hans namns skull ingen gudsson förbli dold.
För hans namn är ditt.
När jag läser den här texten så kan jag känna av att gud och son och hans namn är så fyllda med motstånd.
Så jag behöver liksom andas förbi dem och tänka att det är kärlek och jag är kärleksskapad av kärlek.
Då blir det liksom lättare.
Och första meningen glädj dig då åt att av dig själv kan du inte göra någonting.
Där har jag trott hela mitt liv att jag ska av mig själv göra någonting och det ledde ju in till en utmattningsdepression.
Och det har verkligen varit helande för mig att inse att det är precis som det står här.
Att av mig själv kan jag inte göra någonting.
Men jag kan vara en kanal för kärleken att göra genom mig.
Och då blir det allt mer utan kamp eller kraft.
Det blir lättare och lättare.
Jag är ofta så fascinerad och det spelar egentligen ingen roll vilken arbetsuppgift det är.
Gå ut med soporna eller göra provtagning på jobbet.
Eller hålla grupper eller gå ut med hunden.
Att ske genom en är jag kapitulerad till kärleken och vet att jag inte är orsaken.
Kärleken är orsaken och jag är en effekt av kärleken.
Då kan jag liksom andas ut och vila i det och låta mig bli gjord genom.
Och det är glädje.
Så jag glädjer mig då åt att av mig själv kan jag inte göra någonting.
Jag är inte av mig själv och tack gud för det.
Så tänkte jag,
Hur tänker du?
