Jag slår på Mofo i en kurs i Mirakler och landar på sidan 166,
Det är kapitel 7,
Rikets gåvor och under kapitlet heter det nummer 7 och heter rikets totalitet och mina ögon landar på stycke 3,
Du behöver inte Guds välsignelse,
Den har du för evigt.
Men du behöver verkligen din egen.
Egots bild av dig är en bild av berövande,
Kärlekslöshet och sårbarhet.
Du kan inte älska denna bild men du kan mycket lätt komma undan denna bild genom att lämna den bakom dig.
Du är inte där och detta är inte du.
Se inte denna bild i någon för då har du accepterat den som du.
Alla illusioner om sånskapet skingras samtidigt,
På samma sätt som de gjordes samtidigt.
Lär ingen att han är det du inte skulle vilja vara.
Din broder är den spegel i vilken du ser bilden av dig själv så länge varsublivningen består.
Varsublivningen kommer att bestå tills somskapet känner sig självt som helt.
Du gjorde varsublivningen och den måste bestå så länge som du vill ha den.
När jag läser det här så tänker jag men vadå jag behöver inte Guds välsignelse för den har jag för evigt.
Så först känner jag mig nästan kränkt.
Jag behöver inte Guds välsignelse men jag har ju den för evigt.
Nästa del men du behöver verkligen din egen.
Jag blir också förvirrad och förstår inte.
När jag läser att egot bild av mig är en bild av berövande,
Kärlekslöshet och sårbarhet.
Jag identifierar mig med egot i största del så förstår jag att jag behöver verkligen min egen välsignelse.
Jag kan verkligen inte älska den som upplever brist,
Berövande,
Kärlekslöshet och sårbarhet.
Och så känner jag hopp när jag läser att jag kan mycket lätt komma undan denna bild genom att lämna den bakom mig.
Men hur?
Det är en fråga jag ofta ställer med kurser men hur?
Fortsättning av texten beskriver ju bara att jag är inte där och detta är inte du.
Det här är inte vad jag är.
Se inte denna bild i någon.
Så hur det är att inte se berövande,
Kärlekslöshet och sårbarhet i någon annan.
Se inte egot i någon annan.
För då har jag accepterat den som du.
Jag känner att jag reagerar på men ska jag inte se sårbarhet i andra?
På något sätt så tror jag att det är vad jag ska göra.
För att skydda andra förstår jag ju sedan.
Men det behöver jag ju inte.
Alla har kontakt med heliga ande.
Jag behöver inte besked och någon annan behöver inte besked.
Heliga ande visar oss vägen hem.
Det finns ingen sårbarhet.
Jag kan verkligen se hur gott det är att se oss alla som jämställda och hela och i kontakt med heliga ande.
Och sedan läser jag att alla illusioner om sånskapet skyndas samtidigt på samma sätt som de gjordes samtidigt.
Det är ögonblickligt.
Det heliga ögonblicket tänker jag när jag upplever det.
Och lär ingen att han är det du inte skulle kunna vara eller vilja vara.
För mig handlar det om projicering.
Att inte projicera på andra.
Det jag inte vill vara.
Och sedan kommer varsubblivningen att finnas kvar så länge jag vill ha den.
Jag vet att det står i kursen att varsubblivningen går över till att bli den lyckliga drömmen.
Men det är fortfarande varsubblivning.
Och det känns på något vis gott att det är så.
Så tänker jag.
Vad tänker du?
