Text och reflektion En Kurs I Mirakler s 310 stycke 3

Anna Åberg, student av En Kurs I Mirakler (EKIM) slår på måfå i EKIM, läser en text och reflekterar. I det här avsnittet lyssnar du till textboken s 310 stycke 2 som handlar om att lägga skuld på andra eller sig själv. Du lyssnar också till Annas reflektion av texten som konkretisear budskapet. Anna reflekterar med hjälp av biblioterapi.

Transcript

Jag slår på Mofo i en kurs i Mirakler och landar på sidan 310, Kapitel 13 och under kapitel 10 befrielsen från skulden och mina ögon faller på stycke 3. I varje förening med en broder i vilken du försöker lägga din skuld på honom eller dela den med honom eller varsitt bli hans egen skuld kommer du att känna dig skyldig. Inte heller kommer du att finna tillfredsställelse och frid med honom eftersom din förening med honom inte är verklig. Du kommer att se skuld i denna relation eftersom du la den där. Det är oundvikligt att det som lider av skuld kommer att försöka flytta över den eftersom det verkligen tror på den. Men trots att det lider kommer det inte att se inåt och släppa den. Det kan inte veta att det älskar och det kan inte förstå vad det innebär att älska. Det som mest upptar deras tankar är att varsitt bli källan till skulden utanför sig själva, Bortom sin egen kontroll. När jag läser det här så känner jag verkligen igen mig att jag försöker lägga min skuld på andra. Eller jag vill prata om skulden och dela med andra eller varsitt bli andras skuld och då känner jag mig skyldig. Då badar jag i skulden. Jag kommer inte att känna närheten och verklig kontakt med den personen eftersom skuld separerar. Det går inte att förenas i skuld men egot vill att jag ska tro att det går att förenas i skuld. Egot vill analysera skulden och stanna vid skulden och plocka isär den i många olika bitar och lägga den överallt. Men det skapar inte det jag vill ha alls. Det blir inte kontakt och närhet utan det blir separation. Jag ser på mening tre här i texten. Du kommer att se skuld i denna relation. Du vill ha den där och det är precis det. När jag lägger skulden i relationen oavsett om jag lägger den på mig eller någon annan eller vi mot dem kan det också vara. Jag kan känna en tillfällig befrielse men sen kommer det tillbaka ännu starkare. Det är jag som lägger den där. Det jag upplever med allt mer studier av av en kurs i Miracle är att jag slutar lägga skulden på någon. Inte på mig och inte på någon annan. Det är overkligt och det ger mig inte det jag vill ha. Det är mycket roligare att vara i kontakt och i kärleken och i glädjen. Mina ögon faller också på sista meningen. Det som mest upptar deras tankar är att varse blir källan till skulden utanför sig själva. Bortom sin egen kontroll. Jag kan se att jag gör det och att jag projicerar det på andra så att jag upplever det. Att det på något vis skulle vara utanför min kontroll och det är det inte. För det är jag som lägger den där. Så tänkte jag. Vad tänker du?