Dagens text,
Jag slår på Mofo i en kurs i Mirakel och läser det mina ögon fallit på.
I dag landar jag på sidan 225 och stycke 3,
Det är kapitel 10,
Sjukdomens avgudar och under kapitel 2,
Beslutet att glömma.
Och stycke 3,
Att minnas är helt enkelt att återställa till ditt sinne det som redan finns där.
Du åstadkommer inte det du minns,
Du endast accepterar på nytt det som redan fanns där men som avvisades.
Förmågan att acceptera sanningen i den här världen är den uppfattbara motsvarigheten till skapandet i riket.
Gud kommer att göra sin del om du gör din och hans gengåva i utbyte mot din är utbytet av varsupplivning mot kunskap.
Ingenting är bortom hans vilja för dig men ge uttryck för din vilja att minnas honom och se,
Han kommer att ge dig allt om du bara ber om det.
När jag läser den här texten på sidan 225 i textboken,
Stycke 3,
Så tänker jag att det handlar om att minnas,
Att jag känner igen det som är hemma,
Det som är hemma i Gud.
Jag minns det och jag känner igen det.
Jag får upp minnen som när jag var kanske 12-13 år.
Jag hade jobbat på en handelsträdgård och hade hela mitt rum fyllt med blommor och det var så vackert och doftade så gott.
Och vid ett tillfälle när jag bara steg in över tröskeln så överväldigades jag av skönheten.
Doften och solen föll in på ett sånt vackert sätt.
Och där kände jag Gud.
Jag tänker att det är såna här ögonblick som är minnen,
Att jag minns hur det är att vara hemma i Gud genom till exempel skönheten.
Jag tänker att Helige Ande använder precis allt i den här religionen för att visa mig vägen hem.
Ibland är jag öppen för att se att Helige Ande visar mig vägen hem.
Jag tänker att det är den första meningen,
Att minna sig helt enkelt,
Att återställa till ditt sinne det som redan finns där.
Och det är ju helt klart att jag åstadkommer inte det som jag minns.
Jag bara accepterar på nytt det som redan finns där,
Men som jag har avvisat när jag är helt upptagen av egot's chatter.
Så tänkte jag.
Vad tänker du?
Skriv gärna till mig,
Jag berättar.
