Hasselmusen prasslar under fjolårslöven bredvid den mörkna stocken,
Tittar ut i en öppning och nosar lätt på multnande löv,
Fuktig jord och på mina andetag.
Jag sitter i skogen en lätt kylig dag i maj och mediterar tillsammans med några av vår sanga och buddhistiska församling.
Vi har gett oss ut i skogen för en heldagsmeditation i skog och mark,
Andetagen i lugna och djupa.
Det vilar en stilla frid över skogen och samtidigt så är det ett febrilt vårarbete igång.
Allting är i ständig rörelse.
Vinden rör det vissna fjolårsgräset,
Trädens grenar dansar i dalen nedanför.
Fåglarnas sång,
Denna intensiva sång och marken,
Den döda marken full av förra årets löv,
Gräs och nedflugna grenar,
Halvt uppätna insekter,
Mylla och rådjursbildning.
Men samtidigt så alldeles förunderligt levande med krypande spindeldjur,
Myror och dagmaskar,
Grästrånor,
Knoppande växter och hasselmusen som gjort om det jag uppfattar som vild och död natur till sitt hem med långa gångar under växttäcket.
Gränsen mellan liv och död är bara en konstruktion.
Det lever och det dör i ett och samma ögonblick.
Det döende lövet är det växande grästrået.
Jag andas in och jag andas ut.
När jag sitter här i majsskog med ovanligt sena knoppande löver,
Hasselmusens nos snabbt vädrar ut i minningen från sin gång.
När jag sitter i tacksamhet över den enhet av död och liv detta är så kommer jag tänka på sändmästaren Tichnathans ord om hur form och tomhet är ett.
Han säger ungefär så här.
En poet som ser ett papper ser inte ett papper.
Han ser ett moln.
I pappret ser han molnet och regnet som fallit på jorden och fått fröt och spira.
Han ser solen som strålat ner på jorden och timmerhuggaren som hugger trädet,
Timmerhuggarens familj och maten på bordet.
Han ser maten som timmerhuggaren har ätit för att orka hugga ner trädet.
Allt det här är pappret och pappret är allt det där.
Det var Tichnathan ser i ett papper.
När jag sitter här i skogen och livets mirakel är ett med mig så ser jag att det inte finns något jag här inne och en värld där ute.
Vi är inte ett.
Vi är inte två.
Vad jag gör mot världen gör jag också mot mig själv.
Vad jag gör mot mig själv gör jag också mot världen.
Kanske är det något speciellt med att befinna sig i utomhus.
Att vara i väldigt direkt relation med naturliga ljud,
Vind,
Rinnande vatten,
Grenarnas rörelser och vårfråganas intensiva uppvaktningssång och tårgräsprassel.
För mig så är det lättare på många vis att erföra den här enheten mellan mig själv och världen utanför stadens,
Maskinernas och människornas brus.
Om det är något som följt mig i tusentals återfödelser från när vi levde mycket mer i närhet till naturen,
Något som är mina gener eller om det är något jag lärt mig,
Det kan jag inte veta.
Vad jag vet är att det är lite lättare att komma ihåg hur allt hänger ihop här under himmelens väldighet,
I naturens ljudliga tysthet.
I vårt samhälle idag så lever våra liv på ett sätt som tyder på att vi har glömt bort denna djupa samhörighet.
Vi tar våra beslut baserat på om det är bra för mig nu,
För aktiekursen just nu,
För nästa valkampanj.
Inte på om det är bra för helheten för generationerna som kommer.
I zenträningen så säger vi ofta att vi ska leva våra liv som fåglarnas flykt i skyn,
Att leva utan att lämna några spår.
I zenträningen så innebär det att på ett individuellt plan inte låta sig dras med av sitt egoistiska begär eller av avation.
Att inte sprida ut sig för att manifestera sig på olika vis.
Det kan vara så enkelt som att ställa undan skorna ordentligt när man kommer innanför dörren.
Men för mig handlar det också om att inte låta mitt ego sprida ut sig över helheten genom att leva på ett sätt som sätter djupa spår i vårt ekosystem.
Att leva mitt liv som fåglarnas flykt i skyn,
Att inte lämna några spår,
Innebär för mig att jag försöker i varje ögonblick se hur djupa spår mina livsval ger.
Hur tjänar jag mitt uppehälle?
Vilken mat köper jag hem och sätter på bordet till mig och mina barn?
Hur djupa spår sätter jag i vårt ekosystem?
Hur mycket lånar jag av mina barnbarns naturtillgångskapital?
Hur mycket lånar jag utan möjlighet att betala tillbaka?
Jag läste någonstans att ett amerikanskt indianfolk inför stora beslut brukar fråga sig Hur påverkar det här oss sju generationer framåt?
Det är ett perspektiv jag menar vi borde hitta tillbaka till.
Kanske är det så att vi behöver någon form av andlig gemenskap med andra än våra närmaste för att orka behålla detta perspektiv.
Kanske behöver vi känna samma gemenskap med människor vi inte känner.
Med fåglar,
Myror och med hasselmöss.
Med träd,
Gräs och stena.
För att jag ska komma ihåg det så behöver jag göra erfarenheten av alltings enhet igen och igen och igen.
Att sitta en vårdag i skogen och höra prassel i fjolårslöv,
Fåglarnas kvittrande uppvaktning och att erfara mina andetag är ett med allt detta.
Det är ett sätt.
När jag sitter så här inser jag att jag inte heller är separerad från någon generation framåt eller bakåt.
De är alla med oss här just nu.
Ögonblick för ögonblick.
Och det är väldigt självklart att lämna så lite spår som möjligt i mitt vardagliga liv.
