Så har jag hört att Buddha har sagt Man bör inte följa dåliga vänner Man bör inte följa onda människor Följ goda vänner,
Följ de bästa av människor Och det låter ju så självklart Men när jag tänker tillbaka på mitt liv och min egen levnadshistoria så vet jag att inte allt är så När jag tänker på mina vänner och bekanta så verkar det inte heller vara så När jag tänker på ungdomar jag har arbetat med så verkar det inte alls vara så Istället är det som att när vi mår dåligt av olika orsaker när vi är villrådiga,
När vi är i behov av stöd vid de där tillfällena vi står och balanserar på kanten att då söker vi oss istället till de runt omkring oss som påverkar oss i en negativ riktning Med negativ riktning så menar jag här Det är inget sånt som får oss själva att lida mer eller orsaka lidande hos andra Ofta så får vi kanske en känsla av kortsiktiga vinster och snabba kickar av att omgås med människor som vi någonstans vet om inte är de bästa som vårt sällskap Och varför är det så?
Kanske kan det komma sig av att vi är så beroende av en snabb stimuli att vi inte orkar se vad saker och ting egentligen kostar Eller av att vi inte orkar och vågar göra oss till ansvariga för vårt handlande och mående utan bara vill följa med minsta av motståndets lag och fortfarande kunna skylla på någon annan då det går fel Att inte ha satsat hundra procent och ta ansvar för det Eller att vi inte förmår att identifiera oss med någon vi ser upp till av rädsla för att inte själv kunna fylla kostymen I mitt liv så omgav jag mig länge med vänner där vi uppmuntrade och belönade ett destruktivt levnadssätt Alkohol och droger så som självklarheter och gav snabb glömska till vardagstristess vackrande självförtroende och vissnande kärleksrelationer Vi skålade och speglade oss i varandras glas på krogarna runtom i stan och snubblade på orden och hela vägen hem Att inte bry sig om morgondagen Att fästa bort pengar och vänner på en rockfestival gav bonuspoäng på statusstegen Jag har en bekant som hade depressiva dragor frustrerad slå omkring sig när han inte hade någon metod för att hantera sin vardag När hans sambo som fanns där och försökte stötta började utöva meditation så lämnade han henne Han berättade att han fann det hotande att hon blev den goda i hans ögon den som orkade ta tag i saker och den som hade metoder och själv upplevde han sig som den som inte klarade av någonting i jämförelse med henne Genom att inte vara så nära henne kunde han fortsätta skylla på andra och på olika omständigheter i livet och inte försöka använda sig av metoder som fungerade,
Åtminstone för henne I mitt gamla arbete har jag träffat många ungdomar på glid ungdomar som har haft det trassligt hemma och i skolan Något som utmärker många av dem är att de söker sig till andra som är i samma situation Flera av dem säger också rakt ut att de klarar inte av att umgås med de som har lyckats i skolan med de som har föräldrar som ställer upp och som tar det lugnt på helgerna I det sammanhangen så känner de sig som de ständiga förlorarna Istället hänger man tillsammans med andra där det destruktiva är enorm Där finns inget att förlora Inom buddhismen så talar man om behovet av kalyana mitras goda eller andliga vänner sådana som kan stötta en och hjälpa en vidare i strävan mot att minska lidandet och öka lyckan En god vän,
I den här meningen är någon som har en insikt om tillvaron och ser till ens lycka i ett längre perspektiv När vi finner sådana vänner så behöver vi hålla oss till dem,
Enligt buddhismen Ni vet,
De där vännerna som inte bara stryker oss med oss och låter oss oreflekterat sjunka ner i självömkan och bara säger det vi vill höra just då De där vännerna som stöttar och utmanar De där vännerna som genom sitt sätt att vara hjälper oss och ser oss själva och världen som den faktiskt är På tal om vad goda vänner gör så säger den buddhiska mästaren Nagarjuna Ge till och med gift till de som blir hjälpt av det men ge inte ens den läckraste föda till de som inte blir hjälpt av det Buddha sa att om du hjälper andra ska du till och med göra det obekvämt för dem En kalyana mitra,
En andlig vän är alltså någon som med sin insikt och med sitt engagemang kan stötta och inspirera mig men som också kan göra det obekvämt för mig om det är vad jag behöver just då Någon som ser igenom mig Jag har ofta märkt att när jag är öppen för det så kommer dessa andliga vänner till mig var som helst De kanske finns redan i min närmaste omgivning Problemet är att jag allt för ofta låter mitt ego komma i vägen och begär efter snabba kickar och viljan att behålla det gamla invanda mönstret Men jag tror att både jag och alla andra kan se dem,
De där verkliga vännerna om vi bara öppnar upp för att våga möta dem Så mina erfarenheter säger mig att när jag öppnar upp mig så finns dessa vänner lite varstans på livets väg Men frågan är om man vill öppna sig Vad är det som gör att jag ibland orkar och ibland inte orkar möta dessa sanna vänner som får mig att ibland välja vänner som leder till minskat lidande och större insikt och som ibland får mig att välja vänner som leder till att jag bara fördjupar destruktiva beteenden och borde säga om man finner en person med insikt som upptäcker hans fel och påtalar dem så bör man följa denna person som om den visar vägen till en dålig skatt att följa denna person leder till förbättring,
Ej försämring
